Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Rumex obtusifolius L. (tomtskräppa), R. crispus L. (krusskräppa) och R. longifolius DC. (gårdsskräppa) är tre perenna örter med en pålrot. Arterna är spridda över hela världen bortsett från R. longifolius som har sin utbredning främst på den norra delen av jordklotet. Skräppans habitat är främst miljöer som har varit utsatta för en slags störning, exempelvis söndertrampade betesmarker, eftersom de behöver en lucka i växtbeståndet för att kunna etableras.
Dessa tre Rumex arter är allvarliga ogräs i växande grödor, vanligtvis gräsbestånd, på många platser i världen. Skräppan är svår att kontrollera utan herbicider och kan vid en planttäthet med 8 plantor per m2 orsaka en skördesänkning med upp till 40 % vid vallskördar. Skräppans långa frövila, stora produktion av frön samt dess snabba etablering bidrar till dess framgång som ogräs. Pålrotens ekologi är en viktig aspekt gällande kontrollen av ogräset då den kan lagra stora mängder reservnäring.
De kontrollåtgärder som idag används för att kontrollera skräppan är vanligtvis kemiska, i form av herbicider, eller mekaniska där upprepade avslagningar utförs. Herbicider är den mest effektiva av de kontrollmetoder som finns att tillgå idag, vilket utgör ett problem för ekologiska lantbrukare där användning av herbicider inte är tillåtet. Mekanisk avslagning förhindrar fröspridning, men för att minska plantantalet krävs upprepade herbicidbehandlingar eller 5-7 avslagningar per säsong under 6 års tid. Det finns ett antal organismer som kan tänkas kunna användas som biologiska kontrollmetoder mot Rumex, men inga av dessa används idag.
Vid producering av vallfoder kan Rumex orsaka både kvantitets- och kvalitetsproblem med följder som exempelvis en låg torrsubstans och att vissa biologiskt aktiva substanser från växten kan orsaka störningar i boskapens magar eller hud infektioner, så kallad dermatit. Många betande djur, exempelvis kor och hästar, äter inte skräppan på grund av att de uppfattar den som mindre smaklig.
Olika odlingsmetoder, den allt mer intensifierade mjölkproduktionen och det ökade hästantalet bidrar till skräppornas stegrande utbredning som ogräs. Konsekvensen av detta blir att allt bättre kontrollstrategier mot skräppan behövs, och även metoder som inte innefattar användandet av kemiska herbicider för att det ekologiska lantbruket även ska ha möjligheten att kontrollera ogräset.

Rumex obtusifolius L. (broad-leaved dock), R. crispus L. (curled dock) and R. longifolius DC. (northern dock) are three perennial herbs with a taproot. They are widely spread over the world except from R. longifolius which distribution is mainly northern. The docks habitat primarily consists of disturbed environments, for example tramped grazing grounds, since a gap in the sward is needed for their establishment.
These three Rumex species are all troublesome weeds in farmed crops, usually in grass swards, in many places. Docks are difficult to control without herbicides, and 8 plants per m2 can cause a decreased yield in leys with 40%. The long seed dormancy in seeds from docks, large production of seeds and quick establishment make the docks a successful weed. Understanding the ecology of the docks is important to be able to design an efficient control strategy: Apart from seed-bank longevity and establishment requirements, docks develop a big taproot that can store large amounts of nutrition.
Currently, the most common ways to control docks are either to use herbicides or frequent mechanical cutting. Use of herbicides is the most effective method to control docks, which makes it challenging for farmers that is not allowed to use herbicides, for example in organic farming. By mechanical cutting the seed dispersal can be controlled, but to achieve a decreased number of plants, repeated treatments with herbicides or frequent cutting 5-7 times per year during 6 years is needed. There are a few insects and fungi that can be used as a biological treatment against Rumex, and currently none of these are commonly used.
Rumex may cause a decrease in both the quality and quantity in leys, affecting the crop dry matter production negatively and producing biological active substance that can cause a stomach disturbance or dermatitis, a skin infection, in cattle. Many grazing animals, for example cows, horses and sheep, don’t like to graze the dock.
Different farming methods, more intensive dairy production and increased numbers of horses are factors that contribute to increase the populations of docks, and therby the problems to control them. Since the dock is an escalading problem in farming, better ways to manage them are needed, especially in organic farming, as herbicides are prohibited there.