Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

För att finna långsiktigt hållbara lösningar på hur människan kan leva och utvecklas utan att belasta miljön har forskare utvecklat en gestaltningsmetod som möjliggör efterlikning av naturens lösningar. Metoden kallas biomimik, ett ord som härstammar från grekiskans bios som betyder levande och mimesis som betyder imitera. Förutom att beskriva en konkret metod så används även begreppet biomimik för att beskriva ett generellt förhållningssätt till naturen som förebild i gestaltningsprocessen.
Trots biomimikens potentiella användbarhet kvarstår frågan hur implementerbar metoden är inom arkitekturkåren.
Syftet med detta examensarbete är att föreslå ett förhållningssätt till biomimik samt undersöka på vilket, eller vilka sätt biomimik kan bidra till att stärka den gestaltande landskapsarkitektens arbetsmetodik.
Arbetets huvudfråga har varit: På vilket sätt, och i vilka delar av landskapsarkitektens arbetsmetodik, kan biomimik implementeras i en gestaltningsprocess?
Det analysen påvisar är att biomimik som gestaltningsmetod inte är ett komplett redskap som kan ersätta vårt traditionella arbetssätt. Till det finns två huvudsakliga anledningar: processen är tidskrävande och metoden är ett designverktyg för produkter snarare än miljöer som inte hanterar samtliga, för landskapsarkitekten relevanta hållbarhetsaspekter. Störst är bristerna inom de estetiska och sociala aspekterna. Därför behöver metoden kompletteras med andra gestaltningsmetoder. Biomimik bör därför främst ses som ett viktigt kompletterande verktyg till landskapsarkitektens redan mångfacetterade metodik som bidrar med en mer nyanserad syn på naturen, samt mer kreativ arbetsprocess.

Vidare har svårigheter med begreppet biomimik identifierats, då få kan förstå eller relatera till metodens innebörd. Ett substitut till termen som användaren möjligen lättare kan relatera till samt tydligare begreppsdefinitioner skulle höja metodens transparens och användbarhet. Analysen påvisar även att landskapsarkitekten inte kan arbeta med biomimik självständigt, utan tvärdisciplinära arbetsgrupper behövs.

Slutligen har arbetet belyst det faktum att stora delar av det arbete landskapsarkitekter gör är att använda naturen som förebild. Det som saknats i vårt arbete är att det ofta inte skett på ett medvetet eller systematiskt sätt. Ämnet kan därför utgöra en plattform varifrån vi kan befästa våra kunskaper och vässa våra metoder för att kunna hanterar gränsen mellan arkitektur och natur på bästa sätt.

In order to find sustainable solutions to how mankind can live and develop without threatening the environment, researchers have developed a design methodology that allows imitation of nature’s sustainable solutions. The method is called biomimicry, a word derived from the Greek word bios that means living and mimesis, that means to imitate. Biomimicry describes both a method and a general approach to nature as a model in the design process. Despite the potential usefulness of biomimicry, it is still not clear how to fully implement it into the architecture design process.

The purpose of this master thesis is to propose an approach to biomimicry and examine how and in what way biomimicry can contribute to strengthening the creative landscape architect’s design process.

The major question that this thesis aims to answer is: How, and in what parts of the landscape architect’s methodology, can biomimicry be implemented into the design process? To answer this question, the following sub research questions need to be answered: What is biomimicry? How is it used by closely related professions? and What are the possibilities and limitations of using biomimicry in the design?

The conclusion of this thesis is that biomimicry as a design method is not a complete tool that can replace the landscape architect’s traditional methodology. For that, I see two main reasons: the process is time consuming and the method is a design tool for products rather than environments and do not support all of the aspects of sustainability. The greatest gap is within the aesthetic and social aspects. Therefore, the method needs to be supplemented by other design methods. Furthermore, difficulties with the term biomimicry have been identified. I think that a substitute for the term as design with nature as a model, that the user can relate to more would be preferable. This together with clearer definitions would increase the transparency and usefulness of the method.

The thesis has also identified the fact that landscape architects traditionally use nature as a model already. In comparison to professions such as architects and engineers, an understanding of the natural systems already is included in our work methodology. But it has not been done in a deliberate and systematic manner.