Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Denna uppsats är en fallstudie av ”Klimatpiloterna i Askersund i Laxå”, ett projekt som har
velat lära människor hur man kan reducera sina koldioxidutsläpp. Arbetet bygger på semistrukturerade
intervjuer med projektdeltagarna och syftet är att beskriva hur de får vardagen
att fungera när de samtidigt försöker minska sin klimatpåverkan. En viktig teoretisk utgångspunkt
är att vardagen är praktisk och till stor del består av oreflekterade rutiner. Begreppet
risksamhälle används för att belysa hur informanterna tack vare klimatexperter, i detta fall
projektledarna, blir medvetna om både klimathotet och vilka förändringar de bör göra i sina
vardagsrutiner. Denna medvetenhet sätter informanternas ontologiska trygghet i gungning,
men tryggheten återupprättas under projektets gång genom att de arbetar in nya och mer
klimatsmarta rutiner i vardagen, och genom att vissa av de gamla vanorna får en klimatsmart
innebörd. De vardagliga praktiker och föreställningar som klimatpiloterna gemensamt har
utvecklat kan ses som en del av ett framväxande kulturellt mönster. Hur långt informanterna
kan gå i sitt klimatengagemang är beroende dels av strukturer som underlättar eller begränsar
klimatsmarta beteenden, och dels av hur stora uppoffringar deras vardagsliv klarar av.

This thesis is a case study of 'The Climate Pilots in Askersund in Laxå ", a project aiming to
teach people how to decrease their carbon dioxide emissions. The work is based on semistructured
interviews with the project participants and the objective is to describe how they
make their everyday life work while at the same time trying to reduce their climate impact.
One important theoretical point of departure is that everyday life is practical and largely consists
of routines without reflection. The concept of risk society is used to shed light on how
the informants thanks to climate experts, in this case the project leaders, become aware of
both climate change and what changes they should make in their everyday routines. This
awareness puts informants’ ontological security in flux, but security is restored during the
course of the project as they establish new and more climate-friendly routines in everyday
life, and as some of the old habits are given a climate smart meaning. The everyday practices
and perceptions that climate pilots have jointly developed can be seen as part of an emerging
cultural pattern. How far the informants can go in their climate commitment is dependent on
structures that facilitate or limit climate-friendly behaviors and on how much sacrifice their
everyday lives can take.