Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Piles of deadwood are often retained in forests after management to support the biodiversity of
saproxylic organisms which depend on deadwood to survive. Any knowledge about the crucial role of
piles as suitable habitat of saproxylic organisms compared to single distributed deadwood objects that
are around the piles would help conservation actors to motivate more forest owners to support
saproxylic organisms during their management. Therefore to give facts to this the saproxylic fauna of
different pile positions (up and low) was studied and compared to distributed deadwood samples
around each pile. Our study was focused on saproxylic beetles. Some other parameters such as
diameter, deadwood volume, pile volume and decay stage were assessed to define any effect. Our
study was done in a small part of urban forests in Uppsala. We collected pair-wise samples: one from
pile consisting of two up and low sub-samples and one from distributed deadwood. Saproxylic beetles
were reared indoors in rearing boxes for three months and determined. In total we recorded 106
individuals of 55 different species. The results showed that position, diameter and deadwood volume
of the samples were not affecting species density or individual density of saproxylic beetles. However
pile volume was positively related with individual density. Presence of the most decayed wood was
positively related with species density. According to our results we concluded pile deadwood is useful
for saproxylic beetles compared to distributed deadwood and saproxylic beetles are more frequent in
bigger piles with presence of the most decayed wood.
Keywords: Saproxylic beetles, Pile, position, Deadwood, Wood living, connectivity, volume,
diameter, Quality, Distributed, Scattered, Accumulated, Stage of decay, Conservation, Biodiversity,
Red-listed, Forest management, Boreo-nemoral forest, Sweden.

Död ved i högar eller utspritt: Gör det någon skillnad för vedlevande skalbaggar?
En vanlig naturvårdsåtgärd för att gynna vedlevande organismer är att lämna högar av ved. Det är
oftast klena stammar och grenar som blir över vid huggningar eller som av naturliga orsaker fallit och
som ligger olämpligt i en parkmiljö eller betesmark som läggs i högar. Det finns dock i stort sett inga
studier som undersökt i vilken grad dessa högar utnyttjas av de organismer som man vill gynna och
om den höglagda vedens fauna skiljer sig från samma typ av ved om den ligger utspridd. För att ta
reda på hur vedlevande skalbaggar förekommer i högarna samlade jag in prover från 11 dödvedshögar
i tätortsnära skog i södra Uppsala. Prover togs från tre ‘positioner’ i eller vid varje hög: ytlagret (up)
och bottenlagret (down) samt från utspridd ved i närheten (20-150m från högen). Enbart lövträdsved
provtogs och vedens ‘diameter’ och ‘röststadium’ samt ‘högstorlek’ antecknades. Proverna togs
genom att fylla 38.5*26*17 cm stora papplådor med buntar av ca 35 cm långa vedbitar som sågats in
från högarna tidigt i maj. För varje provkategori togs två sådana buntar, ur vilka skalbaggar kläcktes
fram inomhus. Totalt kläcktes 106 vedlevande skalbaggar tillhörande 55 olika arter fram. Fyra av dem
var rödlistade. ‘Position’ och ‘diameter’ kunde inte påvisas ha någon effekt på artantal eller antal
individer per prov. Däremot fann jag fler individer av vedskalbaggar per prov i stora högar. Det fanns
också fler arter per prov där ved i de mest rötade successionsstadierna fanns. De positiva sambanden
med högstorlek och rötad ved tyder på att stora högar som legat längre innehåller fler vedskalbaggar,
kanske som en effekt av att högen successivt koloniseras av nya arter. Det höga artantalet, inte minst
av rödlistade arter, visar att högarna utnyttjas och har positiv naturvårdsnytta, men att vedens nytta
inte verkar påverkas av om veden ligger i högar eller är utspridd.