Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Utifrån en fallstudie av en planerad järnmalmsgruva i Gallók analyserar uppsatsen hur den svenska staten diskursivt konstruerar gruvan i Jokkmokks kommun som ett led i den fortsatta konstruktionen av Sápmi som resurskoloni. Utgångspunkten är att den resurskoloniala diskursen om Sápmi fortfarande skapas av den svenska statens myndigheter, lagstiftning och institutionella ramverk, samt offentliga uttalanden, tillsammans med en mer nytillkommen diskurs om nationell säkerhet.
Med utgångspunkt i Faircloughs kritiska diskursanalys studeras det hur centrala statliga legitimeringsdiskurser (statlig nationalisering av Norrland, hållbar utveckling och nationell försörjningsberedskap) används för att möjliggöra gruvdriften i Gallók. Det empiriska materialet utgörs av statliga samt icke-statliga dokument kopplade till planeringen av gruvan, samt relaterade juridiska och administrativa dokument.
Studien identifierar tre sammanlänkade mekanismer i den statliga diskursen. För det första nationaliseras Gallók genom de juridiska kategorierna riksintresse och god hushållning, vilka transformerar politiska val till tekniska bedömningar. För det andra teknokratiseras hållbarhetsdiskursen genom att grön omställning konstrueras som teknisk lösning via direktreducerad järnmalm, medan politiska alternativ som minskad konsumtion och cirkulär ekonomi eller referenser till samernas sätt att använda resurser på osynliggörs. För det tredje sker från 2025 en säkerhetspolitisering där hållbarhetsargumenten alltmer kompletteras eller ersätts av totalförsvarsargument. En central iakttagelse är att JIMAB:s diskurs i hög grad återanvänder dessa statligt etablerade kategorier, vilket bekräftar att den koloniala diskursen om Sápmi i grunden är statlig och att gruvbolagen är aktörer i nätverket. Studien identifierar också den centrala motsägelsen mellan den svenska statens bedömning att Laponias världsarvsstatus inte äventyras och Världsarvskommitténs beslut i Paris 2025 att inga ytterligare beslut ska fattas som möjliggör gruvutvinning i Kallak/Gállok.

Through a case study of a planned iron ore mine in Gállok, this thesis analyses how the Swedish state discursively constructs the mine in Jokkmokk municipality as part of the continued construction of Sápmi as a resource colony. The point of departure is that the resource-colonial discourse on Sápmi is still produced by Swedish state agencies, legislation and institutional frameworks, and by public statements, together with a more recent discourse of national security. Drawing on Fairclough's critical discourse analysis, the study examines how central state legitimation discourses (sustainable development and national security of supply) are used to enable mining in Gállok. The empirical material consists of state documents related to the planning of the mine, such as the government's concession decision, court rulings, legislation and official statements, together with related legal and administrative documents. The mining company's own consultation document is examined not as state discourse, but in order to assess the extent to which it reuses these state-established categories.
The study identifies three interlinked mechanisms in state discourse. First, Gállok is nationalised through the legal categories of national interest (riksintresse) and good resource management (god hushållning), which transform political choices into technical assessments. Second, the sustainability discourse is technocratised: the green transition is constructed as a technical solution through direct reduced iron, while political alternatives such as reduced consumption and circular economy, as well as Sámi ways of using and managing resources in Sápmi are rendered invisible. Third, from 2025 onwards a securitisation takes place, in which sustainability arguments are increasingly supplemented or replaced by total-defence arguments. A central observation is that the company's discourse largely reuses these state-established categories, indicating that the colonial discourse on Sápmi is fundamentally a state discourse and that mining companies appear as actors within the network rather than as its originators. The study also identifies a central contradiction between the Swedish state's assessment that Laponia's World Heritage status is not jeopardised and the World Heritage Committee's 2025 Paris decision that no further decisions enabling mining in Kallak/Gállok should be taken.