Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Det försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde har belyst behovet av en robust livsmedelsberedskap. Syftet med denna studie är att undersöka hur lantbrukare samt representanter från myndigheter och organisationer på Gotland och Öland uppfattar sin beredskap och sina förutsättningar att upprätthålla livsmedelsproduktionen under en långvarig samhällsstörning.

Genom en kvalitativ fallstudie baserad på semistrukturerade intervjuer och dokumentanalys undersöks de lokala livsmedelskedjorna. Det empiriska materialet tolkas med hjälp av ett teoretiskt ramverk centrerat kring begreppen sårbarhet, resiliens och handlingsutrymme, med stöd av Anthony Giddens teorier om makt och aktörskap samt balansen mellan top-down- och bottom-up-styrning.

Resultaten visar att livsmedelsproduktionen på båda öarna präglas av en omfattande teknisk sårbarhet, huvudsakligen på grund av ett storskaligt exportberoende och ett ”just-in-time”-system för import av bränsle och elektricitet. Detta externa beroende försvagar aktörernas formella handlingsutrymme vid en kris. Som en tydlig motvikt uppvisar dock lantbrukarna en omfattande social resiliens grundad i en pragmatisk ”ö-mentalitet”. För att upprätthålla produktionen och försörja befolkningen är de beredda att mobilisera sitt aktörskap, kringgå gällande regelverk och använda sina djur som ett ”levande lager”. Ett välfungerande samarbete mellan offentliga och privata aktörer identifieras av samtliga intervjuade aktörer som helt avgörande för krisförmågan, men riskerar enligt informanterna att försvåras av byråkratisk tröghet och brist på riktade ekonomiska resurser.

Studiens huvudsakliga slutsats är att det i materialet framträder en återkommande spänning mellan myndigheternas formella regelstyrning och lantbrukarnas mer pragmatiska syn på hur livsmedelsförsörjningen kan upprätthållas under en allvarlig kris. I materialet framträder en bild av att myndigheternas formella byråkrati (top-down) i hög grad bygger på att fredstida lagstiftning ska upprätthållas, medan lantbrukarnas pragmatism (bottom-up) utgår från att dessa regler måste bli ”självlösande” i en överlevnadskris. För att en verklig krisförmåga ska kunna existera måste därför statens systemkrav i betydligt högre grad harmoniseras med den praktiska verklighet och det initiativ som finns hos primärproducenterna.

The worsening security situation in Sweden’s surrounding region has highlighted the need for robust food preparedness. This study examines how farmers, as well as representatives from authorities and organizations on Gotland and Öland, perceive their preparedness and the conditions for maintaining food production during a prolonged societal disruption.

Using a qualitative case study based on semi-structured interviews and document analysis, the study examines local food supply chains. The empirical material is interpreted through a theoretical framework centered on vulnerability, resilience, and scope for action, supported by Anthony Giddens’ theories of power and agency and the balance between top-down and bottom-up governance.

The results suggest that food production on both islands is characterized by extensive technical vulnerability, primarily due to a large-scale dependence on exports and a “just-in-time” system for importing fuel and electricity. This external dependence weakens actors’ formal scope for action in the event of a crisis. As a clear counterbalance, however, the farmers demonstrate extensive social resilience rooted in a pragmatic “island mentality.” To maintain production and supply the population with food, they are prepared to mobilize their agency, circumvent existing regulations, and use their animals as a “living reserve.” All interviewed participants identify well-functioning collaboration between public and private actors as crucial for crisis capacity, but, according to the informants, it risks being hindered by bureaucratic inertia and a lack of targeted financial resources.

The study’s main conclusion is that the material reveals a recurring tension between the authorities’ formal rule-based governance and the farmers’ more pragmatic view of how food supply can be maintained during a severe crisis. The material suggests that the authorities’ formal bureaucracy (top-down) is largely based on the assumption that peacetime legislation should be maintained, whereas the farmers’ pragmatic approach (bottom-up) is based on the view that such regulations would become “self-resolving” in a survival crisis. Therefore, for genuine crisis capacity to exist, the state’s systemic requirements must, to a much greater extent, be harmonized with the practical realities and initiative found among primary producers.