Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Regenerativt bete är ett relativt nytt alternativt sätt att sköta marken på jämfört med konventionella metoder. Med ett alltmer fragmenterat landskap är många arter starkt hotade. Sedan 1800-talet har 95 % av våra naturbetesmarker som bär på en hög mångfald av arter försvunnit genom den antropogena utbredningen. Syftet med denna studie är att definiera termen regenerativ bete och undersöka vilken påverkan regenerativt bete har på biologisk mångfald. Analysen är gjord utifrån en litteraturstudie och fyra kvalitativa intervjuer med lantbrukare som tillämpar regenerativt bete. Genom att titta på både teoretiska och praktiska erfarenheter får studien ett bredare perspektiv.
Definitionen av regenerativt bete baseras på regenerativt jordbruk, som är konstruerat utifrån principerna; minimera kemisk störning, hålla marken täckt, levande rötter, stimulera biologisk mångfald och integrera djur i verksamheten. Med alla dessa principer kommer det att leda till en positiv effekt på de biologiska processerna; jordens förmåga att infiltrera vatten, mikrolivet i jorden och kolinlagringen. Integrationen av djur sker genom intensiv bete i 1–3 dagar, med en viloperiod på 45–90 dagar. Några olika studier har visat att biologisk mångfald ökar med
regenerativt bete med 19 % fler insekter, 13 % mer kol och 9 % mer kväve i förhållande till konventionellt bete. Å andra sidan undkom mindre än 10 % av örterna mekaniska skador.
Samtidigt leder denna betesmetod till 30 % högre gräsproduktion. Detta talar emot en högre biologisk mångfald som lantbrukarna upplever, en ökad variation av örter i betesmarken. Genom att reglera djurens utbredning är det möjligt att bevara den biologiska mångfalden. Med en helhetssyn där man förhåller sig till alla delar är det lättare att förstå regenerativt bete. Genom att förstå och vara mer observant i sitt brukande är det möjligt att regenerera den biologiska mångfalden.

Regenerative grazing has been seen as a new alternative way to manage the soil to conventional methods. With a more fragmented landscape, many species are strongly threatened. Since the 19th century, 95% of our natural pastures, which carries a high diversity of species, have disappeared through the anthropogenic expansion. The aim of this study is to define the term regenerative grazing and to examine the impact of regenerative grazing on biodiversity. The analysis is made from a literature study and four qualitative interviews. By looking into both theoretical and practical experiences the study gets a wider perspective. The definition of regenerative grazing is based on regenerative agriculture, which is constructed from the principles: minimize chemical disruption, keep the ground covered, living roots, stimulate biodiversity and integrate animals in the business. With all these principles we will get a positive effect on the biological processes; the ability of the soil to infiltrate water, minerals in soil, and carbon storage. The integration of animals takes place by intensive grazing for 1-3 days, with a rest period of 45-90 days. Some studies have shown that biodiversity increases with regenerative grazing with 19% more insects, 13% more carbon, and 9% more nitrogen in relation to conventional grazing. On the other hand, less than 10% of herbs escaped mechanical injuries. At the same time, this grazing method leads to 30% higher grass production. This speaks against a higher biodiversity as described by the farmers, with a higher number of herbs in the field. It is possible to regulate the distribution of animals to preserve the biodiversity. With a more holistic perspective it is easier to understand regenerative grazing. By being more observant as a farmer it is possible to regenerate the diversity of species.