Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Detta självständiga arbete undersöker den döda vedens roll inom landskapsarkitektur, med fokus på hur ekologiska, sociala och estetiska hållbarhetsaspekter kan integreras vid gestaltning av urbana grönområden. Bakgrunden utgörs av skogsbrukets intensifiering och förlusten av den biologiska mångfalden, där staden och skogsnära urbana miljöer identifieras som potentiella tillflyktsorter för vedlevande organismer. Vidare belyses hur landskapsarkitekter ofta upplever en osäkerhet kring att använda död ved på grund av säkerhetsrisker och risken för ett skräpigt visuellt intryck.

Studiens syfte är att kartlägga hur olika faktorer och egenskaper hos den döda veden påverkar den biologiska mångfalden, samt att utreda hur landskapsarkitekter arbetar med och ser på död ved idag. Metoden baseras på en omfattande litteraturstudie, en projektundersökning av 70 svenska parkprojekt på plattformen Landezine samt tre semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma landskapsarkitekter.

Resultatet visar på komplexa ekologiska samband, där grövre dimensioner, intermediär nedbrytningsgrad och inhemska lövträd generellt sett genererar högst artrikedom. Resultatet visar dessutom att rödlistade arter följer samma mönster. Projektundersökningen och intervjuerna finner dock ett kunskapsglapp, där död ved inkluderas i nära trettio procent av projekten, men ofta som en visuell detalj snarare än med ett genomtänkt ekologiskt syfte. Det råder även en konflikt mellan ekologisk nytta och estetisk acceptans gällande gestaltning med död ved.

Uppsatsen resulterar i en vidare diskussion som belyser att landskapsarkitekter måste arbeta mer på ett medvetet sätt med den döda vedens kvalitativa egenskaper. Genom strategisk design och tillämpning av Nassauers teori om cues to care, genom exempelvis strukturerade risormar, multifunktionella sittmöbler, lekotoper eller maskerade mulmdepåer, kan ekologiska värden tillgodoses utan att kompromissa med social och estetisk hållbarhet. Uppsatsen avslutas med en sammanfattande vägledning till landskapsarkitekter för att möjliggöra ett tillvägagångssätt för en hållbar gestaltning med död ved. Slutligen föreslås en övergång till mer positiva begrepp, såsom "ekoved" eller "bioved", för att öka den publika acceptansen i framtidens hållbara gestaltningar.

This Master's thesis explores the role of dead wood in landscape architecture, focusing on how ecological, social, and aesthetic sustainability can be integrated when designing urban green spaces. Against the background of intensified forestry and subsequent biodiversity loss, urban and peri-urban environments are identified as potential refuges for saproxylic organisms. At the same time, landscape architects often hesitate to incorporate dead wood due to perceived safety aspects and the risk of a messy visual appearance.

The aim of this study is to map how various environmental factors and characteristics of dead wood influence biodiversity, and to investigate how landscape architects currently utilize and perceive dead wood. The methodology comprises a comprehensive literature review, a project analysis of 70 Swedish park designs on the Landezine platform, and three semistructured interviews with practicing professionals within the field.

The findings highlight complex ecological interactions, where large dimensions, intermediate decay stages, and native deciduous tree species generally generate the highest species richness. The results also show that red-listed species follow the same pattern. However, the project review and interviews reveal a knowledge gap, while dead wood is included in nearly thirty percent of the projects, it is frequently treated as a visual detail rather than an ecological habitat. Consequently, a tension exists between ecological benefits and aesthetic acceptance.

The thesis concludes that landscape architects must engage with the qualitative traits of dead wood. By utilizing strategic design and applying Nassauer’s theory of cues to care, such as structured “risormar”, multifunctional seating, "lekotoper", or “mulmdepåer", where ecological values can be fostered without compromising social and aesthetic sustainability. The conclusions of this thesis culminate in a summary of guidance for landscape architects to enable an approach to sustainable design with dead wood. Finally, adopting positive terminology like "ekoved" or "bioved" is proposed to enhance public acceptance in future sustainable urban development.