Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Svenskt skogsbruk går en balansgång, samhället efterfrågar både en stabil tillgång på förnybar råvara och förstärkt biologisk mångfald. I brukade skogar hamnar ofta naturvårdsåtgärder i skymundan när de saknar intäktsmodeller, samtidigt som kraven från beslutsfattare och näringslivet på mätbara naturåtgärder blir allt starkare. Mot denna bakgrund har biodiversitetskrediter (biokrediter) vuxit fram som en marknadsmekanism som värderar delar av skogens ekosystemtjänster genom att kvantifiera och verifiera naturutfall. På så sätt möjliggörs prissättning och finansiering av biodiversitetsnytta.

Denna studie syftar till att utvärdera hur svenska skogsbolag och skogsägarföreningar ser på biokrediter kopplat till biologisk mångfald, vilka strategier de överväger för att integrera de i sin verksamhet och vilka hinder de uppfattar inför en framtida marknad. Studien är en kvalitativ studie som bygger på tolv semistrukturerade intervjuer med tjänstepersoner från tre skogsbolag och tre skogsägarföreningar.

Studien visar att biokrediters potential bedöms som försiktigt positiv men den beror på vissa villkor. Företagen ser möjligheter att finansiera aktiva naturvårdsåtgärder och höja ambitionsnivån för naturvård över det som lag och certifiering kräver, särskilt i avsatta bestånd där skötsel i dag saknar intäkter. Skillnader framträder i hur roller kan tas. Skogsägarföreningarna ser främst potentialen att skapa en ny intäktsmöjlighet för sina medlemmar. Om medlemmar efterfrågar stöd för att sälja biokrediter och om åtgärderna gynnar skogsgården behöver föreningarna kunna erbjuda funktioner för paketering av projekt, rådgivning och försäljning. Skogsbolagen lyfter möjligheten att själva testa åtgärder på egen mark i mindre skala i form av pilotprojekt och koppla dessa till deras interna styrsystem.

De hinder som begränsar utvecklingen av biokrediter är i första hand metodiska och strukturella. Företagen efterfrågar klara definitioner av vad som räknas om en biokredit, hur additionalitet och baslinjer ska fastställas och vilka mät- och uppföljningsmetoder som ska användas. Innan en marknad kan fungera ses tredjepartsverifiering som nödvändigt. Därtill saknas en fungerande handelsplattform med standardiserade avtal, tydlig fördelning av risk och ansvar samt transparent prissättning.

En slutsats som kan dras från studien är att biokrediter endast blir långsiktigt gångbara om de kan förenas med aktivt skogsbruk. Modeller som kräver omfattande minskning av brukad areal bedöms riskera både råvaruförsörjning och klimatnytta. Det uppfattas bättre att premiera tydligt mätbara förbättringar i brukad skog. På organisationsnivå behöver skogsföretag och skogsägarföreningar stärka den interna kompetensen om biokrediter för att kunna delta när en marknad väl tar form, samt tydliggöra beslutsvägarna mellan naturvård och produktion.

Swedish forestry is balancing two demands, society calls for a stable supply of renewable raw material while also expecting strengthened biodiversity. In managed forests, conservation measures often take a back seat when no revenue model exists, at the same time as decision makers and the business world pressures for measurable nature outcomes intensify. Against this backdrop, biodiversity credits (biocredits) have emerged as a market mechanism that values parts of forest ecosystem services by quantifying and verifying nature outcomes. In this way, pricing and financing of biodiversity benefits become possible.

This study aims to evaluate how Swedish forest companies and forest owner associations view biodiversity credits in relation to biodiversity objectives, which strategies they consider for integrating them into their operations and which barriers they perceive to participation in a future market. The study is qualitative and builds on twelve semi-structured interviews with representatives from three forest companies and three forest owner associations.

Findings indicate a cautiously positive assessment of the potential of biodiversity credits, conditional on certain conditions. Actors see opportunities to finance active conservation measures and to raise ambitions beyond what law and certification require, particularly in set-aside stands where management currently lacks a revenue stream. Differences emerge in how roles can be assumed. Forest owner associations primarily see potential to create a new income opportunity for their members. If members request support to sell biodiversity credits and if measures benefit the forest holding, associations will need to offer project aggregation, advisory services and sales functions. Forest companies emphasise the option to test measures on their own land at limited scale through pilot projects and connect these to internal management systems.

The main constraints limiting the progress of biodiversity credits are primarily methodological and structural. Companies call for clear definitions of what qualifies as a biodiversity credit, how additionality and baselines should be established and which measurement and monitoring methods should be used. Third-party verification is considered necessary before a market can function. In addition, a working trading platform is lacking, including standardised contracts, a transparent allocation of risk and responsibility and clear price discovery.

A conclusion that can be drawn from the study is that biodiversity credits are only viable in the long term if they can be combined with active forest management. Models that require large reductions in managed forest area are viewed as risking both raw-material supply and climate benefits. Rewarding clearly measurable improvement in managed forests is regarded as more appropriate. At the organisational level, forest companies and forest owner associations need to strengthen their internal competence on biodiversity credits in order to participate when a market takes shape, and to clarify decision pathways between conservation and production.