Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Studien undersöker hur grön infrastruktur kan fungera som en multifunktionell strategi för klimatreglering i städer med varma och torra klimat. Med ”oasstaden” Mendoza i Argentina som fallstudie, analyserar studien hur stadens gatuträdstruktur och historiska bevattningssystem (acequias) samverkar för att skapa termisk komfort, rumsliga kvalitéer och kulturell identitet. Syftet är att identifiera vilka eventuella lärdomar som finns för utformningen av framtida klimatanpassade och hållbara städer.

Metoden kombinerar en litteraturstudie med fältarbete, platsanalys, skissbaserade observationer samt semistrukturerade intervjuer med lokala forskare. Analysen fokuserar på hur variationer i trädarter, krontäckning och gatans proportioner påverkar mikroklimat, upplevelsevärden och rumslighet.

Resultaten visar att Mendozas omfattande trädkantade gator, i samverkan med acequia-systemet, i hög grad bidrar till nedkylning genom skuggning och evapotranspiration, vilket i sin tur förbättrar den termiska komforten i de offentliga miljöerna. Samtidigt syns flera utmaningar, bland annat vattenbrist, ett åldrande trädbestånd, samt spänningar mellan estetiska preferenser och behovet av mer torktåliga arter. Studien belyser även hur trädens rumsliga kvalitéer påverkar människors uppfattning av gatumiljön.

Studien drar slutsatsen att Mendozas integrerade system av träd och öppna bevattningskanaler erbjuder värdefulla landskapsarkitektoniska lärdomar för klimatanpassning i torra urbana sammanhang. För att säkerställa långsiktig hållbarhet krävs mångfald, goda förvaltningsmetoder samt en noggrann balans mellan ekologisk funktion, estetik och social acceptans.

This study examines how green infrastructure can function as a multifunctional strategy for climate regulation in cities with hot and arid climates. Using Mendoza, Argentina, often described as an “oasis city”, as a case study, the research analyses how the city’s street tree structure and historic irrigation system (acequias) interact to create thermal comfort, spatial qualities, and cultural identity in the urban streetscape. The aim is to identify transferable lessons for the design of future climate-adapted and sustainable cities.

The method combines a literature review with fieldwork, site analysis, sketch-based observation, and semistructured interviews with local experts. The analysis focuses on how variations in tree species, canopy cover, and street proportions influence microclimate, experiential values, and spatial configuration.

The results indicate that Mendoza’s extensive tree-lined streets, in synergy with the acequia system, significantly contribute to urban cooling through shading and evapotranspiration, thereby improving thermal comfort in public space. However, several challenges emerge, including water scarcity, an ageing tree population, and tensions between aesthetic preferences and the need for more drought-tolerant species. The study also highlights how the spatial and sensory qualities of trees influence people’s perception and use of the street environment.

The study concludes that Mendoza’s integrated system of trees and open irrigation channels offers valuable landscape architectural lessons for climate adaptation in arid urban contexts. Ensuring long-term resilience will require a more diversified tree strategy, improved management practices, and a careful balance between ecology, aesthetics, and social acceptance.