Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Byggemenskaper är en typ av bostadsbyggande där de boende själva har en aktiv roll i planeringen och utformningen. Modellen lyfts allt oftare fram som ett komplement till konventionell produktion, då bostäderna tenderar att bli mer ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara. Samtidigt innebär processen också komplexa utmaningar, både för de boende och medverkande arkitekter. Detta arbete undersöker mönsterspråk som metod för att stödja gemensam planering och gestaltning av byggemenskaper.

Syftet med detta arbete är att undersöka mönsterspråk som metodik för gemensam gestaltning, genom att utveckla ett mönsterspråk anpassat för byggemenskaper. Arbetet bygger på litteraturstudier och tre fallstudier: Ze05 i Berlin, Alte Weberei Carré i Tübingen samt WagnisART i München. Genom analys av dessa byggemenskaper har ett antal utmaningar relaterade till gestaltningsprocesser, organisering och arkitektens roll identifierats.

Resultaten visar att mönsterspråk kan användas för att tydliggöra kommunikation om komplexa utmaningar. Det ger byggemenskaper, vars medlemmar ofta har varierande kunskapsnivå, en möjlighet att tillsammans forma och definiera sina samtal. Bland de identifierade mönstren framträder bland annat ”Arkitektens balansgång”, som illustrerar behovet av att förhålla sig till både gruppens visioner och de tekniska och ekonomiska ramarna. Metoden gör det också möjligt att jämföra olika projekt och lyfta fram principer som kan återanvändas i nya sammanhang.

Slutsatsen är att ett mönsterspråk kan fungera som ett praktiskt och reflekterande verktyg för arkitekter och grupper som vill genomföra byggemenskaper. Samtidigt kräver metoden vidare utveckling och prövning i fler kontexter. Arbetet bidrar därmed med ett första ramverk för hur arkitektonisk kunskap kan omvandlas till gemensamt tillgängliga mönster som stärker deltagarbaserade byggprocesser.

Community-led housing (specifically referring to the “Baugemeinschaft/ Baugruppen”-methodology) denotes housing development in which residents often take an active role in planning and design. The model is increasingly presented as a complement to conventional production, as it tends to deliver more economically, socially, and ecologically sustainable outcomes. However, the process also poses complex challenges for both residents and participating architects. This thesis examines how a pattern language can be used as a method to support collaborative planning and design in community-led housing.

The aim is to formulate a methodology that identifies recurring problems in collective building processes, thereby strengthening co-creation between architects and residents. The study draws on a literature review and three case studies: Ze05 in Berlin, Alte Weberei Carré in Tübingen, and WagnisART in Munich. Through analysis of these projects, challenges related to design processes, organisation, and the architect’s role are identified and synthesised.

The findings show that a pattern language can clarify communication around complex issues and provide groups with varied levels of expertise a shared structure to shape and steer their conversations. Among the resulting patterns, “The Architect’s Balancing Act” exemplifies the need to reconcile group visions with technical and economic constraints. The method also enables cross-project comparison and the articulation of principles that can be transferred to new contexts.

Overall, the work argues that a pattern language can function as both a practical and reflective tool for architects and resident groups undertaking community-led housing. The thesis contributes an initial framework that translates architectural knowledge into accessible patterns and a syntactic structure for shared decision-making, while noting limitations regarding generalisability and the need for further testing in additional contexts.