Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Käringtand (Lotus corniculatus L.) kommer ursprungligen från medelhavsområdet men förekommer idag i olika delar av världen. Historiskt har käringtand hävdat sig väl i torra klimat samt i mindre produktiva områden där baljväxter som blålusern (Medicago sativa L.) och rödklöver (Trifolium pratense L.) inte varit lämpliga. I produktionsintensiva områden presterar den ofta sämre med avseende på konkurrens och avkastning i jämförelse med blålusern, rödklöver och vitklöver (Trifolium repens L.). Käringtand är lämplig för både bete och slåtter. Den är svag i konkurrensen i början på växtsäsongen medan återväxten är god. Internationella och nationella försök har visat att högre andel käringtand i beståndet kan uppnås om samodling sker med mindre aggressiva arter som timotej (Phleum pratense L.), ängssvingel (Festuca pratensis Huds.) samt sena sorter av engelskt rajgräs (Lolium perenne L.). Under svenska förhållanden lämpar sig käringtand bättre för tvåskördesystem än treskördesystem på grund av svagare konkurrens- och produktionsförmåga än övriga baljväxter. Käringtandens fodervärde är av stort intresse eftersom den visar tendenser till att förbättra mjölkkvaliteten samt öka tillväxten hos idisslare. Käringtand har en högre koncentration av kondenserade tanniner än rödklöver och blålusern vilket resulterar i minskade förluster av kväve i avföringen. I rätt mängd förbättrar kondenserade tanniner proteinutnyttjandet i våmmen hos idisslare. Sammantaget leder detta till att käringtandens huvudsakliga värde ligger i dess nutritionella egenskaper som kan leda till ökad tillväxt hos nötkreatur, förbättrad mjölkkvalitet hos mjölkkor och eliminera risken för trumsjuka. Ett ökat tannininnehåll minskar trycket från inälvsparasiter hos idisslare men huruvida käringtanden har effekt är däremot inte helt klarlagt i praktiska försök. Tannininnehållets betydelse för att minska metanutsläppen hos idisslare är fortsatt intressant då det finns potential att minska idisslares miljöpåverkan genom att utfodra käringtand.

Birdsfoot trefoil (Lotus corniculatus L.) originates from the Mediterranean area but is today widely spread across the planet for agricultural purposes. In the past, birdsfoot trefoil has shown to be useful in less productive areas with low pH in the soil or in conditions of drought. Even if birdsfoot trefoil has proven itself resilient during strained environmental conditions the productivity is optimal in well drained fields with a pH around 6.2. The nutritional value of birdsfoot trefoil is excellent both for grazing and forage production but the lack of competitiveness pave way for aggressive species to thrive in the sward. A good botanical composition in the mixture is crucial to sustain a good proportion of birdsfoot trefoil. Less competitive species in the mixture are therefore essential in order prolong the longevity of birdsfoot trefoil in the sward. Studies conclude that species such as timothy (Phleum pratense L.), meadow fescue (Festuca pratensis Huds.) or late varieties of perennial ryegrass (Lolium perenne L.) can improve the proportion of birdsfoot trefoil in the sward. However, the nutritional value of birdsfoot trefoil in comparison to alfalfa (Medicago sativa L.), red clover (Trifolium pratense L.) and white clover (Trifolium repens L.) is of great interest. Birdsfoot trefoil has a higher concentration of condensed tannins which results in reduced losses of nitrogen through the faeces. In the right amount, condensed tannins improve protein utilisation in the rumen on ruminants. The inclusion of birdsfoot trefoil in the forage shows a slight increase live weight gain among cattle and in milk quality from cows, however the anthelmintic effect of birdsfoot trefoil in practice shows potential, but more research is needed to fully understand the effects that birdsfoot trefoil have on internal parasites. Further the effect on reducing methane emissions by including birdsfoot trefoil in the forage is of great interest of environmental reasons.