Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Edible seaweeds or macroalgae have been a staple food for many centuries in parts of East Asia and have recently started to gain attraction in Europe. Seaweed aquaculture is a well-established food production system in many East Asian countries but has only recently started in Scandinavia. In recent years there has been a growing seaweed cultivation industry in Norway and Denmark but less so in Sweden. The most cultivated species of seaweed in Scandinavia is sugar kelp, Saccharina latissima, followed by winged kelp, Alaria esculenta, both species are from the division of brown macroalgae.
Previous studies on edible seaweeds and seaweed aquaculture have shown beneficial health effects from consumption and positive ecological impact on marine flora and fauna near cultivation sites. Though, many of these aspects are not yet fully understood due to absence of proper assessment in science literature. There is much do be done about legislation, permits, and food safety regulations regarding seaweed production both on European Union and member state level.
Many edible seaweed species have high levels of sought-after nutrients and minerals. Some nutrients have less biological value due to their indigestibility, but there are promising food processing methods and techniques emerging. There is a concern regarding certain trace elements and toxic compounds that can be found in variable amounts in different seaweed species.
Seaweed is an extracting organism that can assimilate certain nutrients that cause eutrophication. Therefore, seaweed aquaculture could be a way of decreasing anthropogenic emissions from other aquaculture systems by merging them together, thereby creating integrated multitrophic aquaculture (IMTA).
There is an already established food market for seaweed-based products in parts of Europe that could be supplied with regional cultivated seaweed. Seaweed could soon become a staple food in Scandinavia.

Ätbara sjögräs eller makroalger har länge varit en basföda i delar av Ostasien under många århundraden och har nyligen börjat få ökande popularitet i Europa. Sjögräsvattenbruk är ett väl etablerat livsmedelsproduktionssystem i många Ostasiatiska länder men har bara nyligen börjat i Skandinavien. De senaste åren har det funnits en växande sjögräsodlingsindustri i Norge och Danmark men den är fortsatt liten i Sverige. Den mest odlade arten av sjögräs i Skandinavien är sockertång, Saccharina latissima, följt av havskål, Alaria esculenta, båda arter är från divisionen brunalger.
Tidigare studier av ätbara sjögräs och sjögräsvattenbruk har visat fördelaktiga hälsoeffekter från konsumering och positiv ekologisk inverkan på marina djur och växter nära odlingsplatser. Många av dessa effekter är inte helt kartlagda i forskningslitteraturen. Det finns mycket kvar att göra med lagstiftning, licens, och livsmedelssäkerhet kring sjögräsproduktion både på Europeisk Unions- och medlemsstatsnivå.
Många ätbara sjögräsarter har höga nivåer av eftertraktade näringsämnen och mineraler. Vissa näringsämnen har mindre biologiskt värde på grund av sin osmältbarhet i digestionssystemet, men det finns lovande livsmedelsmetod- och processtekniker på framfart. Det finns en oro angående vissa spårämnen och giftiga föreningar som kan finnas i varierande mängder hos olika sjögräsarter.
Sjögräs är en extraherande organism som kan assimilera vissa näringsämnen som orsakar övergödning. Därför kan sjögräsvattenbruk bli ett sätt att minska de mänskliga utsläppen från andra vattenbruk-produktionssystem genom sammanslagning med dom och därigenom skapa integrerad multitrofiskt vattenbruk (IMTA).
Det finns redan en etablerad livsmedelsmarknad för sjögräsbaserade produkter i delar av Europa som skulle kunna förses med regionalt närodlad sjögräs. Sjögräs kan snart bli en basföda i Skandinavien.