Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Tillgången till platser för fysisk aktivitet i den byggda miljön är viktig för att skapa förutsättningar för en jämlik hälsa hos befolkningen. Ansvaret för den byggda miljön ligger bland annat på kommunerna, genom planmonopolet. I dagens planering förespråkas förtätning som en hållbar lösning på bostadsbristen i Sveriges större städer. Förtätningen leder ofta till minskade utrymmen mellan husen, vilket i sin tur kan påverka hur den byggda miljön kan användas för fysisk aktivitet. Mot denna bakgrund undersöktes vilka ideal och värderingar som styrt planeringen i förtätningen av en stadsdel och hur de skiljde sig från de värderingar som var tongivande när stadsdelen skapades i slutet av 60-talet. Syftet var att ta reda på hur de värden som skapades under 60-talet hotas genom förtätningen av stadsdelen och hur detta påverkade möjligheten att använda den byggda miljön för fysisk aktivitet. För att undersöka detta närmare valdes stadsdelen Hallonbergen som ligger i kommunen Sundbyberg i Stockholmsregionen, som fall för undersökningen.

Arbetet utgjordes av en historisk analys och har använt sig av teorier om materialiserade diskurser och paradigm för att förklara hur beskrivningar i planeringsdokument påverkar den byggda miljön. Undersökningen genomfördes genom granskning av kommunala dokument från de senaste femtio åren, med betoning på Hallonbergens tillkomst och dagens planering för förtätning. I dokumenten undersöktes beskrivningar av stadsdelen, för att förstå vilka ideal och målsättningar som tidigare funnits och finns i planeringen av stadsdelen idag. Granskningen av dokumenten kompletterades med rumsliga analyser av stadsdelen, för att förstå hur planeringen materialiserades i den byggda miljön.

Undersökningen visar att det i den ursprungliga planeringen av Hallonbergen fanns en omfattande plan för det närliggande utbudet av aktiviteter i stadsdelen. Idag fokuserar kommunen istället på förbättrade möjligheter att ta sig till områden utanför stadsdelen för aktivitet. Planeringen inom stadsdelen är samtidigt inriktad på att skapa en tätare bebyggelsestruktur än den befintliga, för att koppla samman områden. Detta innebär att många av de ytor som ursprungligen planerades för aktivitet i stadsdelen kommer att försvinna. Förtätningen riskerar att skapa sämre förutsättningar för fysisk aktivitet i stadsdelen, framförallt för de grupper i samhället som är mest beroende av sin närmiljö.

De dokument som granskats i undersökningen visar att det saknas både kunskap om hur stadsdelen används för aktivitet, och konkreta planer för hur platser för aktivitet ska skapas i framtiden. Studien indikerar att det finns ett behov av att se närmare på vad som händer på enskilda platser i förtätningsprocesser och betonar vikten av att negativa effekter av förtätning uppmärksammas i planeringsdokumenten, för att möjliggöra konkreta åtgärder som kan dämpa sådana effekter.

The design of the built environment can help endorse physical activity by including spaces for physical activity and infrastructure for active transport in the planning process. In contemporary urban planning, densification is advocated as a sustainable solution to the housing shortage in Sweden. While densification has advantages, when more people share existing infrastructure and other resources, it tends to reduce the amount of space between houses which can affect how the built environment is used for physical activity. The thesis examines ideals and perspectives that have guided the recent densification of a neighborhood and compares them to ideals prevailing in the 1960s, when the neighborhood was created. The aim is to examine what values in the neighborhood that are threatened by the densification, while placing specific emphasis on places for physical activity.

The thesis is a case study of the neighborhood of Hallonbergen in the municipality of Sundbyberg, north of Stockholm. Planning documents from the municipality (who is responsible for the built environment) and policies from the past fifty years are used as a base for a historic analysis, with a dual emphasis on the emergence of and the current planning for densification of the neighborhood. Alongside the studies of these documents, I used site analysis to investigate how the planning documents are implemented in the neighborhood. The concepts of materialized discourses and paradigm are used in the theoretical framework to identify different approaches used in the planning process.

The study shows that ambitions were high during the planning phase of Hallonbergen in the 1960s. The municipality aimed to create a neighborhood that would serve as a model for the whole country, by providing facilities for activity within the neighborhood. Today the municipality suggests a more coherent and dense building structure using spaces originally planned to be used for physical activity to build new dwellings. To compensate for the loss of these places, the municipality want to create better connections to other areas for physical activity by improving infrastructure for active transport.

Documents from the municipality do not provide guidelines on how to plan for physical activity on a local scale, nor do they provide information on how spaces for physical activity are used in the neighborhood today. When plans for physical activity are made only at the regional level, without taking into account local needs, there is a risk that groups that depend the most on their neighborhood for physical activity- children and the elderly- will be disproportionally affected by the loss of places. The study concludes that it is important to examine what the possible effects of densification are on a local scale and that there is a need for mentioning the consequences of densification in the planning documents, to ensure that concrete plans are made for ways to compensate for functions that disappear.