Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Social fragmentering av städer är ett problem som växer samtidigt som prioriteringen i stadsutveckling ofta fokuserar på annat än det sociala klimatet (Listerborn m.fl. 2014, ss. 7-9). En läkning av staden kan åstadkommas till exempel genom överdäckning av järnvägsspår eller annan infrastruktur. På så sätt kan olika intressen i staden, både sociala och infrastrukturmässiga, kombineras i en lösning som frigör yta i stadslandskapet. Syftet med uppsatsen är att utforska ett överdäckat Österplan i Uppsala ur rumsliga och sociala perspektiv. Detta för att visa hur överdäckningen möjliggör ett stadsläkande och förenande samspel där trivsel och trygghet för fotgängare prioriteras. Dessutom ämnar arbetet utmana normer kring prioriteringar i Uppsalas stadsrum och i förlängningen stadens hållbarhet. Gestaltning utifrån den adaptiva modellen användes som metod för att skapa en lösning med grund i teori och platsegenskaper.

I begreppen läka stad och upplevd trygghet och trivsel finns gemensamma nämnare som handlar om ökad rörlighet och social närvaro. För att skapa en balans i mänsklig skala mellan trygghet och trivsel bör öppenhet, slutenhet och variation ha lika mycket tyngd i gestaltningen. Utforskningen av Österplan resulterade i ett promenadstråk som anpassades till platsens förutsättningar genom att inkludera befintliga korsande stråk och att länka närliggande noder. Samtidigt anpassades aktiviteter i området efter stadens behov och befintliga funktioner inom området för att locka många fotgängare.

Gestaltningen visade hur ett överdäckat stadsrum kan nyttjas för att minska fragmentering och öka vistelsemöjligheterna för fotgängare på området. Den blev en kompromiss mellan trygghet och trivselaspekter som samtidigt stöds av principer i övergripande skala för stadsläkning. På så vis skapades ett stadsläkande promenadstråk med trivsel och trygghet i fokus. Förslaget utmanar tidigare normer i Uppsalas stadsrum vad gäller prioriteringar genom att sätta fotgängare först i ett storskaligt stadsutvecklingssammanhang. Förslaget utmanar även konventionellt tänkande kring stadsbilden av Uppsala och utvecklingen av staden ur ett socialt hållbarhetsperspektiv.

Social fragmentation of cities is a growing issue while the priorities of city planning often concern other matters than the social climate (Listerborn et al. 2014, pp. 7-9). Healing a city can be achieved by for instance decking the railway or other infrastructure. In that way, different interests of the city, both social and infrastructural, can be combined in a solution that liberates space in the urban landscape. The purpose of the thesis is to explore a decked Österplan in Uppsala through a spatial and social perspective.
This shows how decking enables a city healing and unifying cooperation where comfort and safety for pedestrians are prioritised. Furthermore, the thesis aims to challenge norms about priorities in Uppsala’s urban spaces and in extension the city’s sustainability. Design based on the adaptive model was used as a method for creating a solution with a foundation in theory and location aspects.

The concept of city healing and experienced safety and comfort share the aspects of increased mobility and social presence. To create a balance in the human scale between safety and comfort the design should contain an equal amount of exposure, enclosure, and variation. The exploring of Österplan resulted in a promenade that was adjusted to the site through the inclusion of crossing streets and nearby nodes. At the same time, activities of the area were adjusted after the city’s needs and the existing functions within the area to invite many pedestrians.

The design showed how a decked urban space can be used to decrease fragmentation and increase the ability for pedestrians to stay in the area. The design became a compromise between safety- and comfort aspects which also had a base in general city healing principles. By this, a city healing promenade was created with a focus on safety and comfort. The proposal challenges previous norms of Uppsala’s urban spaces regarding priorities by putting pedestrians first in a large-scale city development context. The proposal also challenges the conventional thinking of the image of Uppsala city and the city from a socially sustainable perspective.