Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Kyrkogårdshistorien från yngre stenålder fram till dags dato är en spännande resa. Platsen har genom tiderna tjänat flera syften, inte bara begravningsplatsens. Kraven som styrt utvecklingen har varit såväl teologiska och politiska som hygieniska och ekonomiska. En vanlig missuppfattning är att kyrkogården alltid haft dagens utseende, en företeelse som dock inte sträcker sig längre bakåt än till tidigt 1800-tal. Behovet av att blicka bakåt och förstå sammanhang förklarar varför kyrkogårdsutvecklingen inte ska följa samma förnyelsetakt som samhället i övrigt. Kanske är det också denna beständighet, och naturen, som bäst svarar mot våra andliga behov. Att bevara är dock inte nödvändigtvis motsatsen till att förnya, snarare ska dessa komplettera varandra. Att sätta sig in i sorgens olika faser, de sätt som vi bearbetar den på, och samtidigt studera naturens läkande kraft för människans förmåga till rehabilitering, är lätt. Paralleller finns många och effekterna synes självklara. Förvånande är att denna ”Naturmetod” inte används oftare och mer seriöst riktad än vad som görs idag. Genom att påverka de faktorer som finns där olika möten äger rum, kan man uppnå behovsuppfyllelse för den enskilda individen. För att markera det kollektiva ansvaret för kyrkogårdarnas kulturarv kan stat och/eller kommunerna överta ansvaret och avsätta skattemedel för kyrkogårdarnas underhåll och utveckling. Det faller sig då också naturligt att använda dem som den samhällsekonomiska investering de kan vara, dvs. som förebyggande återhämtningsplatser för att avhjälpa mental trötthet. Obestridligt är det faktum att vi alla skall dit – förr eller senare!