Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Två växande trender i städer idag är gentrifiering och att anlägga parker i postindustriella landskap. Parker i postindustriella landskap har visat sig kunna orsaka mer gentrifiering än andra parker. Vilken betydelse parkers beskaffenhet, särskilt deras estetik, har för deras gentrifierande effekt är inte kartlagt i särskilt hög utsträckning. Syftet med arbetet är därför att undersöka estetiken hos parker anlagda i postindustriella landskap i stadsdelar som har gentrifierats, som ett första steg i att reda ut parkernas roll i gentrifiering. Detta görs genom att analysera estetiken hos Park am Gleisdreieck i Tyskland, en park anlagd på en gammal bangård i ett gentrifierat område i Berlin. Parken analyseras utifrån Thompsons teori om estetiska värderingar inom landskapsarkitektur och Jamesons teori om postmodern estetik. Analysen baseras på material i text och bild från parkens ägare och från arkitektkontoret bakom parken. Resultatet visar att värderingar om att landskapet ska förbättras av människan är framträdande hos Gleisdreiecks estetik. Paralleller finns mellan den begränsade inkluderingen av befintlig natur och hur subkulturer behandlas i gestaltningen. Historielöshet och avsaknad av djup, två typiska karaktärsdrag för postmodernism, förekommer också hos parken. De tas i uttryck i en förenkling och försköning av platsens komplexa arbetarklasshistoria – en historia av liv i marginalerna och motstånd mot stadsförnyelseprojekt. Därigenom varufieras platsens natur, historia och kultur vilket konstruerar en ny autenticitet. Det är möjligt att dessa aspekter av Gleisdreiecks estetik bidrar till gentrifiering.

Two currently expanding trends in cities are gentrification and the construction of parks in post-industrial landscapes. Parks in post-industrial landscapes have been proven to cause more gentrification than other parks. How the nature of parks, especially their aesthetics, influences their effect on gentrification is not well studied. The aim of this essay is therefore to examine the aesthetics of parks in post-industrial landscapes in gentrified areas as a first step to understanding their role in gentrification. This is done by analysing the aesthetics of Park am Gleisdreieck in Germany, a park built on an old railyard in a gentrified area of Berlin. The analysis is conducted according to Thompson’s theory on aesthetic values in landscape architecture and Jameson’s theory on postmodern aesthetics, and is based upon written and photographic material from the owner of the park and from the architecture firm that designed the park. The results show that values of improving the landscape are prominent in Gleisdreieck’s aesthetics. The park design reveals similarities between the limited preservation of nature in the park and the treatment of subcultures. Depthlessness and a lack of historicity, two key features of postmodernism, are prevalent in the park. These are manifested through simplifying and beautifying the landscape’s complex working-class history – a history of life in the margins and resistance against urban renewal projects. In this way the park’s nature, history and culture is commodified, and a new authenticity is created. It is possible that these aspects of Gleisdreieck’s aesthetics contribute to gentrification.