Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Återintroduktion, det vill säga att släppa ut djur i områden där de tidigare funnits men därefter försvunnit ifrån, har potential att bli ett viktigt verktyg i arbetet med att bevara arter. Många projekt har emellertid misslyckats, därför finns det ett stort behov av att arbeta för att öka framgången. Intresset för att återintroducera ovanliga arter kommer troligtvis öka men det är just dessa ovanliga arter som det är svårast att lyckas med. Dessutom har man sett att djur som är uppfödda i fångenskap inte klarar sig lika bra efter en återintroduktion som viltfödda djur. Problemet är att det många gånger saknas möjligheter att använda annat än djur födda i fångenskap på grund av att den vilda populationen redan är helt utrotad eller att den är så pass liten att det inte är möjligt att ta några individer därifrån.

Genom att träna djur kan det vara möjligt att öka återintroduktionernas framgång. Målet med denna studie var därför att få en överblick kring hur träning används inom återintroduktion, vilka positiva effekter och svårigheter som är kopplat till detta och om träning är en effektiv metod att använda sig av inom återintroduktioner.

De beteenden som flera författare var överens om är särskilt viktiga för djuren att ha kompetens i inför en återintroduktion var födosöksbeteenden (att djuren kan känna igen, hitta och hantera naturlig föda), rovdjursundvikande beteenden (att djuren kan känna igen och reagera effektivt inför ett rovdjur) samt sociala beteenden (att djuren kan förstå och svara på sociala situationer och signaler från djur av samma art). Dessa beteenden tränas på lite olika sätt; träning i födosöksbeteenden kan ibland handla om att djuret blir presenterat för den naturliga födan medan det andra gånger krävs mer komplicerad träning såsom till exempel jaktträning för rovdjur. För vissa djurarter är anledningen till att de har utrotats från ett område att de börjat äta utav en föda som är giftig för dem. Då kan man träna djuren till att undvika denna typ av föda innan de återintroduceras. Vad gäller rovdjursundvikande träning så tränas det ofta genom att djuret presenteras för ett uppstoppat rovdjur samtidigt som den utsätts för något obehagligt, som att till exempel bli jagad. Detta gör att djuret reagerar med ett undvikande beteende och då djuret utsätts för rovdjuret i naturen är målet att den direkt ska reagera med detta undvikande beteende. När det kommer till träning i sociala beteenden så handlar det främst om att göra det möjligt för djuret att uppvisa dessa. Det kan till exempel inkludera sociala beteenden kopplat till reproduktion, som att hanar utsätts för dominans och att honor får göra egna partnerval.

Vissa studier kunde visa på att tränade individer hade en ökad livslängd mot individer som inte hade tränats medan det i andra studier inte var möjligt att se ett sådant samband. Somliga studier kunde också se att djurens personligheter påverkade framgången för återintroduktioner och att träning var ett sätt att utvärdera deras personligheter. Det kan därför finnas en möjlighet att öka överlevnadsgraden genom att med hjälp av träning endast välja individer som är lämpliga till återintroduktion.

Då återintroduktioner ofta är kostsamma och tidskrävande är det inte många projekt som man övervakar över en längre tid. Av den anledningen är det svårt att bedöma hur framgångsrik träning och återintroduktion faktiskt är på lång sikt. Dessutom är det tyvärr vanligt att återintroduktionsprojekt inte publicerar sina resultat vilket gör det svårt att få en sanningsenlig överblick över situationen. Det finns ett behov av att etablera tydliga och standardiserade riktlinjer kring hur man bör använda sig av träning inom återintroduktion, samt fler och långsiktiga studier, för att dessa ska bli mer lyckade men också för att man ska undvika att repetera tidigare misslyckanden. Då vissa projekt trots allt kan visa på en, kortsiktigt, ökad överlevnad finns det anledning att vara optimistisk kring träning och dess möjlighet att förbättra utgången av återintroduktioner.

The concept of reintroduction has the potential of being an important tool regarding species conservation. However, the projects tend to be unsuccessful. To completely eliminate threats posed upon individuals following reintroduction may not be realistic. Although with training it may be possible to improve reintroduction outcome and increase resilience within the animal itself. The aim of this study was to review how training is used within reintroduction and how effective it is as a conservation tool, as well as assess what difficulties and possibilities there are with training for reintroduction. The training is generally based on classical and operant conditioning; the idea is to make the animal respond more readily to a stimulus. Moreover, for animals to be successful post-release some behaviors are crucial. For example, foraging behavior (i.e. to recognize, locate and manipulate natural foodstuff), anti-predator behavior (i.e. to recognize and respond effectively to predators), and social behavior (i.e. to properly interact with a conspecific) are deemed particularly important. Also, trained animals sometimes survived longer than animals that were not trained. Yet, other studies showed no difference between trained and non-trained individuals. Furthermore, some studies demonstrated a relation between reintroduction success and personality which should be considered when choosing individuals for reintroduction. Since projects are often costly and time-consuming, few reintroductions are studied over longer periods of time, making it difficult to establish long-term success.

Conclusively, far from enough studies are published, making it difficult to get an overview of the current situation and to construct a framework for how training should be used for reintroductions. In addition, training for more wild-like behaviors has the potential to generate more successful and sustainable reintroductions, by reducing the number of individuals used for reintroduction. Notwithstanding, there are ethical elements to consider with training. In addition to, establishing policies concerning training may be vital to improve reintroduction success and further, long-term, studies are needed.