Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Urban trees have very little in common with trees on natural sites, such as forests or pastures. Trees in urban environments are often planted in packed soil and in small volumes. This can lead to decreased availability of water and oxygen, as well as deteriorated ability for the soil to store nutritional elements. Also above ground the tree usually have limited space in cities. Regulations on free height over roads and cycle tracks demands high stems at an early stage of their development. Wrong tree in the wrong place make massive pruning necessary in trees which grows tall in nature. In many communities in southern and middle Sweden salt is used to keep the roads free from ice. The salt can harm the trees, but also decrease their uptake of nutritional elements. All these factors stresses and weakens the trees, and increases the susceptibility for pathogen attacks.

In forestry the main problem with wood decay is the decrease of quality and reduction in value. In urban environments the big problem is the risk of branches and stems breaking and harming life or property.

Most wood decays are caused by fungi. The exception is wetwood, where bacterias are the main patogen. Wood rots in living trees are usually categorized in two types, (1) brown rot and (2) white rot. Only 6% of all known wood decaying fungi causes brown rot and they mainly attack conifers. Brown rot fungi mainly consumes the polysaccharides, i.e. cellulose and hemicellulose, while the brown lignin remains. Wood attacked by brown rot cracks in cubic pieces, and the fungi decreases the strength of the wood. Examples of fungi causing brown rot are Laetiporus sulphureus and Sparassus crispa.

Fungi causing white rots on the other hand, breaks down both polysaccharides, i.e. cellulose and hemicellulose, and lignin. The breakdown is heavily dependant on the fungi species, which breaks down different molecules in different rates. White rot make the wood stringy och fibrous. Examples of common white decay fungi are Merpilus giganteus and Armillaria sp. (honey fungus) which both cause big problems in urban environments.

Fungi can infect trees in many ways, usually through wounds in the stem, in roots or branches, made by wind, mecanichal injuries, traffic related wounds or wrong pruning. The majority of the wood decaying fungi produce huge amounts of spores that easily infect wounded trees.

To detect rots in trees it is important to know both trees and the wood decaying fungi. Many damages are possible to detect visually, while others demand more thorough methods. Since different fungi makes different damage in living trees it is important to identify the fungi species in order to take future steps.

Trees are able to restrict the damage by preventing the growth of the pathogen. Trees can make three "walls" in the wood, (1) in the xylem, (2) in the annual rings and (3) in the rays. These three walls are structurally weak and can only arrest, not stop the pathogen. The strongest wall is the barrier zone, which is formed by the new tissues of the tree and makes it impossible for the fungi to grow into the wood formed after the tree was infected.

The only way to prevent fungal attacks in living trees is by minimizing the amount of possible sites of attack. This may be done by correct pruning and by providing good conditions for the tree, both above and below ground.

Stadens träd har mycket lite gemensamt med träd på naturliga ståndorter, som skog eller
hagmarker. Träd i urbana miljöer har ofta små tillgängliga jordvolymer och står i packad
mark. Detta kan medföra försämrad tillgång på vatten och syre, samt försämrad förmåga hos
jorden att lagra näring. Även ovan jord är trädens utrymme ofta begränsat i stadsmiljö. Fri
höjd över vägar och cykelbanor kräver att träden stammas upp tidigt, och fel träd på fel plats
nödvändiggör massiva beskärningsinsatser på träd som i naturen blir stora. På många håll i
landets södra och mellersta delar saltas vägarna för att hållas isfria. Saltet riskerar att skada
träden, men även att minska dess näringsupptag. Alla dessa faktorer stressar och försvagar
träden, och ökar mottagligheten för patogenangrepp.
I skogliga sammanhang är problemet med vedröta främst den kvalitets- och därmed
prisnedsättning som blir följden. I stadsmiljö är det stora problemet med rötskadade träd
istället risken för att grenar eller stammar ska knäckas och skada liv eller egendom.
De allra flesta vedrötor i träd orsakas av svampar, med undantag av våtved där den
huvudsakliga patogenen är bakterier. Vedrötor hos levande träd delas vanligen in i två typer,
(1) brunröta och (2) vitröta. De brunrötande svamparna står för endast 6 % av alla kända
vedrötor. De flesta av dessa angriper huvudsakligen barrträd. Brunrötesvampar konsumerar
främst kolhydraterna cellulosa och hemicellulosa, medan det bruna ligninet blir kvar. Ved
angripen av brunröta spricker upp i mer eller mindre fyrkantiga stycken och har kraftigt
nedsatt styrka. Exempel på vanliga brunrötande svampar är svavelticka och blomkålssvamp.
Vitrötande svampar bryter däremot ned alla typer av polymerer, dvs. cellulosa, hemicellulosa
och lignin. Nedbrytningen är dock kraftigt beroende av svampart. Olika svampar bryter ner de
olika ämnena i olika takt. Vitrötad ved blir trådig och fibrös. Exempel på vanliga
vitrötesvampar är jätteticka och honungsskivling som bägge åstadkommer stor skada i
stadsmiljö.
Röta kan infektera träd på många olika sätt, vanligen via sår på stam, rötter eller grenar,
uppkomna genom vind, mekaniska brott, trafikskador eller beskärningsfel. Majoriteten av de
vedrötande svamparna producerar stora mängder sporer som lätt infekterar skadade träd. För
att upptäcka rötskador på träd är det viktigt att både vara bekant med träd och med vedrötande
svampar. Många skador går att upptäcka visuellt, medan andra kräver mer ingående
detektionsmetoder. Då olika svampar gör olika skada i levande träd är det viktigt att kunna
identifiera svamparten för att avgöra framtida insatser.
I träden begränsas skadan genom att avgränsa patogenen. I veden kan tre ”väggar” bildas; (1)
i xylemet, (2) i årsringarna och (3) i vedstrålarna. Dessa tre väggar är strukturellt svaga och
kan bara begränsa, inte stoppa svampen. Den starkaste väggen är barriärzonen, som bildas av
trädets nya vävnader och gör att rötan inte kan spridas till den ved som bildats efter att
patogenen infekterat trädet.
Det enda sättet att förebygga svampangrepp i levande träd är att minimera mängden möjliga
angreppsplatser. Detta kan ske genom korrekt beskärning och genom att tillhandahålla för
trädet goda förhållanden ovan och under mark.