Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Hur fungerar teckning som ett resonerande verktyg? Vad ger den utforskande handlingen upphov till?

I mitt examensarbete söker jag efter referenser och begrepp som styrker min mening om vårt behov av att utveckla tecknandet (en handling som i följande används i en vidare bemärkelse). Som landskapsarkitekter är det viktigt att vi skapar vårat eget förhållande till den verklighet som omger oss – och sätter den i relation till andras – för att fungera som formgivare. Genom att utforska världen och dess landskap erhåller vi nya perspektiv och breddar vårat vetande.

Med utgångspunkt i gestaltpsykologin, enligt Rudolf Arnheim behandlar jag förhållandet perception – registrering – teckning, vilket utgör den outtalade grunden för det som lärs ut på konst- och designutbildningar idag. Arnheim arbetade med experimentell psykologi rörande visuellt uttryck där han ser på perception som en ren retinal process. Detta tar sig uttryck i ett avbildande tecknande av det "givna", det som uppenbarar sig visuellt framför oss. Likt en neutral maskin väljer tecknaren att inte medvetandegöra sin styrning. Det blir en representativ och okritisk beskrivning, som i ett fortsatt skede är svår att "lösa upp" och debattera kring.

Jag för fram alternativ till detta synsätt och genom referenser vidareutvecklar tecknandet som verktyg.

Allt utforskande är en förutsättning för en utveckling, inom såväl arkitekturen som all annan aktivitet. En utforskande handling kan likställas med en kunskapande handling. Dock är inte kunskap något som bara kan "plockas" eller "hämtas" ute i världen. Det kräver ett ställningstagande samt efterföljande skapande. Att ge dessa perspektiv en form, konstruerandet av artefakter, som i sig utgör kunskap.

Via handlingar som iscensättningstekniker, kritiskt tecknande samt skapande av åskmaskiner, formas uttryck som vidgar och utökar de lager som utgör vår verklighet. Genom att ge dessa skapade artefakter röst och låta de kommunicera som argument på ett teoretiskt plan, kan vi utveckla diskursen.

Landskapsarkitekturen kan klassas som en nomadisk verksamhet där ett utvecklande och breddande av vår profession innebär att låna från andra discipliners och riktningars verktygslådor. Genom ett vidgande av våra referensramar och perspektiv kan vi också tänja på våra språk och sätt att kommunicera.

How does drawing work as a critical tool? What outcome has this exploring activity?
In this thesis I have been looking for references and concepts to support my opinion on our need to develop drawing (a term which will be used in a broader meaning). For us as landscape architects it is important to form our own relationship to the world that surrounds us, but also to put it in relation to other people’s views – in order to function as designers. By exploring the world and its landscapes, we perceive new perspectives and widen our knowledge.
Gestalt psychology, according to Rudolf Arnheim is the base from which I have studied the relation perception – registration – drawing, which is the unspoken principle that is taught at art- and design schools today. Arnheim worked with experimental psychology concerning visual expression, where perception is considered a retinal process. This takes form as a representative drawing of what visually appears in front of us, which is “given”.
Compared to a neutral machine, the drawer chooses not to be consciously regulative. This becomes a represent and uncritical description which is difficult to develop and use in further discussions.
By presenting alternatives and references to this view, I advance drawing as a tool.
To explore is a necessity in order to develop and grow, in the field of architecture as well as in any other activity. The act of exploration can be equalised to the act of learning. Knowledge is not something one can just “go out and get”. It requires a standpoint and further making, to give these new received perspectives a shape, a constructing of artefacts, which constitute knowledge.
Through activities such as “stage production techniques”, critical drawing, and the making of “thunder machines”, different kinds of expressions takes shape, which extend the layers that compose our world. By giving these artefacts the chance to communicate as argument on a theoretical level, we can develop the architectural discourse.
Landscape architecture can be classified as a nomadic activity where borrowing from other disciplines and their toolboxes, can help develop and broaden our own profession. By widening our references and perspectives we can also stretch our languages and ways to communicate.