Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Hanoi, is the capital of the Socialist republic of Vietnam, a developing
country in Southeast Asia. Located in the Red river
delta, the topography make the city threatened by flooding
during the yearly monsoon. Vietnam is close to one of the
five typhoon centers in the world and a forecast of climate
change in this region, is intensified monsoon precipitation,
storms and rising temperatures.
After the implementation of the Doi Moi policy in 1986,
a market economy was adopted in Vietnam. This enabled
people to own land and use it freely. It also invited foreign
countries and enterprises to invest in building and infrastructure
projects, which made it possible to break the postwar
economic isolation. Hanoi started to grow. The economic
growth improved the socio-economical standard to people,
boosting the urbanization. During these almost 30 years the
structure of the city has dramatically changed and become
a densified and sprawling city. This development has put a
great pressure on infrastructure, water management and air
quality. Further it has resulted in an apparent loss of green-,
blue- and public space. In the context of increasing threat of
climate change hazards, loss of bio diversity, increased risk of
flooding and social inequalities make fostering urban resilience
in Hanoi to an urgent matter.
In order to gain a greater understanding of how to foster
resilient urban development by green and blue measures and
create public places that correspond to the local context, a design
proposal of the development of Van Chuong in Dong Da
district in central Hanoi was done. Green-, blue and public
structures of Hanoi was analysed by using the Tri valent design
theory according to Ian Thomson, as a framework.
The questions “What values do green and blue structures
add residents of Van Chuong?”, “How can green- and blue
structures in Van Chuong be designed in order to foster urban
resilience? and “Can green, blue- and public space in Van
Chuong be preserved by design? are discussed. The designprocess
and the choice of methodology are reflected as well,
and last research questions for future interests are introduced.

Hanoi, är huvudstaden i den socialistiska republiken Vietnam,
ett utvecklingsland i Sydostasien. Stadens topografiska
läge i Röda floden deltat, gör att hotet från de årliga översvämningarna
är stort. Vietnam ligger nära ett av världens
fem tyfoncentrum och i en region där klimatförändringarna
förutspås innebära en intensifierad nederbörd, kraftigare
stormar och stigande temperaturer.
1986 infördes Doi Moi, en policy som förespråkade ett skifte
från planstyrd ekonomi till en marknadsorienterad. Doi Moi
innebar en möjlighet för människors att äga och använda
land fritt. Policyn medförde även att andra länder och privata
företag kunde investera i stadsbyggnadsprojekt, vilket var
en möjlighet för Vietnam att häva den ekonomiska isolering
som efterkrigstiden hade medfört. Hanoi började växa. Den
stärkta ekonomin resulterade i förbättrade levnadsvillkor för
den vietnamesiska befolkningen överlag, vilket ytterligare stimulerade
urbaniseringen. Sedan dess har den byggda staden
brett ut sig mer än själva befolkningsökningen. Denna ”urban
sprawling” sker på bekostnad av natur och jordbruksmark,
samtidigt som trycket på infrastruktur, vattenhantering och
luftkvalitet ökar. Ur ett landskapsekologiskt perspektiv har
det visat sig att Hanois grön- och blåytor, har minskat i total
yta och ökat i antal, en indikation på en fragmentering av
landskapet. Detta gäller i Hanoi stad som helhet, och stadsdelen
Van Chuong i Dong Da distriktet, i centrala Hanoi, i
synnerhet.
Fragmentering av landskap har visat sig vara ett av de största
hoten mot biologisk mångfald. Vidare har det visat sig
att heterogena landskap har bättre buffrande kapacitet och
motståndskraft mot störningar, än homogena. Argumentationen
att öka motståndskraften mot störningar, såsom
tilltagande nederbörd, stormar och stigande temperaturer,
förstärker behovet av att främja en resilient stadsutveckling.
I detta fall är stadsdelen Van Chuong utvald som studieplats
för att utvecklas en ekologisk och resilient klivsten i Hanoi.
I uppsatsen presenteras olika åtgärder för en resilient stadsbyggnad.
Ett förslag har gjorts på hur grön- och blåstrukturer
i Van Chuong skulle kunna utvecklas för att utveckla ekosystemtjänster
som främjar resiliens. Fokus har varit att förbättra
förutsättningarna för biologisk mångfald och hållbar dagvattenhantering.
Forskning kring resiliens hävdar att ekosystemtjänster
också påverkas av normer, traditioner och sociala
värderingar i ett samhälle. Eftersom resiliens handlar om att
rusta ett samhälle för eventuella naturkatastrofer, krävs enligt
forskning, att människor
förstår kopplingen mellan människa och natur. Att skapa
gröna-, blå- och offentliga rum som stämmer överens med
de värderingar och önskemål som finns i Van Chuong, var ett
försök att förstärka denna koppling.
Syftet med denna uppsats var att få en ökad förståelse för resilient
stadsbyggnad med hjälp av gröna och blå struckturer.
Syftet var också att utveckla offentliga platser som integrerar
gröna och blå värden och överensstämmer med den lokala
kontexten.
Ian Thomsons teori om ”The Tri valent design”, har använts
som ett ramverk för analysen. Delarna ”ecology, community
och delight” utgjorde var och en vägledning för val av analysmetod.
Landskapsekologiska principer användes för att förstå
den gröna och blå strukturen. Stadsbyggnadsmässiga ideal
enligt Jan Gehl samt fem intervjuer med lokalbefolkningen
i Van Chuong användes som verktyg för att utveckla en närmiljö
som människor tycker om och kan relatera till. Avslutningsvis
användes Kevin Lynch analysmetod, för att skapa
en stadsdel med god visuell kvalitet. Som inspiration till
gestaltningen användes principer från Daoism och Shan-shiu
kulturen, som är väl förankrade i den vietnamesiska kulturen.
En diskussion kring forskningsfrågorna “vilka mervärden ger
grön och blåstrukturer invånarna i Van Chuong?”, “hur kan
grön- och blå strukturer i Van Chuong utformas för att främja
urban resiliens? och “kan gröna, blå och offentliga rum i
Van Chuong skyddas med hjälp av gestaltning? har förts, liksom
reflektioner över designprocessen och val av analysmetoder.
Genom processen har nya frågor för eventuella framtida
arbeten väckts som introduceras i diskussionen.