Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Ett aktuellt ämne inom landskapsarkitekturen är den potentiella konflikten mellan förtätning och grönområden i städer. Ett sätt att kompensera förlusten av kvantitativa grönområden på grund av förtätningsprojekt är att omvandla delar av återstående grönområden till mer högkvalitativa parker med plats för många användningsområden samt öka tillgängligheten till dessa parker. Detta examensarbete behandlar ett sådant fall där vi undersöker platsen för och föreslår en gestaltning för en stadspark i Farsta, en 1960-talsförort 10 km söder om centrala Stockholm. Farsta är utsedd i Stockholms översiktsplan till en av ytterstadens nio tyngdpunkter. Dessa ska balansera innerstadens dominans och kommer därför att genomgå en omfattande förtätningar och bli mer urban. Ett mål för kommunen är att varje sådan nod ska ha sin egen stadspark av hög kvalitet, om tre hektar eller mer. Kommunen har dock kommit fram till att det inte finns utrymme för en sådan stor sammanhållen stadspark i centrala delen av Farsta. Detta innebär att den befintliga grönstrukturen med dess stråk, parker och naturområden, måste utnyttjas för att skapa den nya stadsparken. Ett befintligt grönstråk som förbinder centrala Farsta med större grönområden i periferin har utsetts för att utvecklas till den nya stadsparken. I detta examensarbete analyseras det utsedda stråket för att avgöra om det i sin helhet är lämplig som stadspark och om så inte är fallet, om delar av det skulle fungera som sådan. Viktiga faktorer för att avgöra detta är stråkets kontinuitet och hur sammankopplat dess olika delar är. En plats för stadsparken väljs utifrån dessa faktorer. Stadsparken ges en gestaltningen som utgår från människans behov som t.ex. hur man rör sig och vilka aktiviteter som kan locka många olika människor. Utformningen försöker också tillföra de parkkaraktärer som det idag råder brist på i Farsta. Viktiga frågor som arbetet väcker är vad som utgör en stadspark och parkstråk och om ett parkstråk kan utgöra en stadspark?

A current topic of landscape architecture is the potential conflict between densification and green space in cities. One way to compensate the loss of quantitative green space due to densification projects is to upgrade the remaining green space to high quality parks with space for many uses as well as increase the accessibility of the parks. This master thesis examine such a case where we investigate the location of and suggest a design proposal for a city park in Farsta, a 1960s suburb 10 km south of central Stockholm. Farsta is designated in the master plan of Stockholm as one of nine suburban nodes. These should balance the dominance of the city center and will therefore undergo extensive densification projects and become more urban. A goal of the municipality is that each such node should have its own city park of high quality, of three hectares or more. The municipality have however concluded that it is impossible to find space for such a large continuous city park in the central part of Farsta. This means that the existing green structure, with its paths, parks and natural areas, must be utilized to create the city park. An existing green path that connects central Farsta to larger green areas in the periphery have been designated to be developed as the new city park. In this thesis we analyse the designated path to conclude if it is suitable in whole or in part as the new city park. An area for the city park is selected based on the important factors of continuity and connectivity determining how good the different parts of the path would work as a city park. Based on the selected area a design proposal for a city park is presented, putting human needs in the centre with question like how to move around the park and which activities attracts a wide variety of people. The park design also tries to add park characters that is currently lacking in Farsta. Important questions raised by the thesis are what constitute a city parks and park paths and if a park path can be a city park?