Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Tikens skendräktighet kan ställa till med mycket problem för djurägaren och även förvirring hos hunden. Många ser kastrering som en lösning på problemet men det kan i sin tur ge biverkningar. Därför undersöks i denna uppsats vad man idag vet om skendräktighet, varför bara vissa tikar visar de typiska skendräktighetssymptomen och vad man potentiellt skulle kunna göra för att minska dessa i framtiden. Frågan belyses utifrån hundens specifika fysiologi, hormonerna, ursprunget från vargen, och vad användning av denna kunskap kan leda till i framtiden.
Hunden har, oavsett dräktighet eller ej, alltid en kvarstående gulkropp efter östrus. Detta ger förhöjda progesteronnivåer vilket kan leda till symptom som, bobygge, mjölkbildning och modersbeteende. Alla tikar visar inte dessa symptom även om de har lika höga hormonnivåer som de som visar symptomen. Detta antas idag bero på olika receptorkänslighet, foderintag eller möjligen vara relaterat till förekomst av en specifik celltyp i livmodern under metöstrus.
Nivåerna i blodet av de vanligaste reproduktionshormonerna: FSH, LH, estradiol, progesteron, prolaktin och relaxin, varierar något mellan dräktiga och skendräktiga tikar och kan därför ge information om var i cykeln man kan gå in med eventuell behandling i hopp om att minska symptomen. Här diskuteras om det är de något högre progesteronnivåerna hos de skendräktiga tikarna jämfört med de dräktiga eller den snabbt minskade progesteronnivån efter motsvarande partus som ger de flesta skendräktighetssymptomen. När prolaktinnivåerna sedan höjs kan den skendräktiga tiken börja laktera, vilket kan komma till nytta om man anmäler tiken som amma till andra valpar. Detta trots att modersinstinkten och förmågan att ta hand om valpar hos tikar som aldrig har haft en egen kull är omdiskuterad.
Eftersom hundar härstammar från vargar är det värdefullt att inhämta information som finns om de senare. Vargarna lever i flock och har en alfatik, en alfahanne samt underordnade tikar och unga hanar. De underordnade tikarna kan ibland bli skendräktiga och hjälpa till med alfatikens valpar medan andra inte alls verkar visa tecken på mjölkproduktion. Däremot blir alla lågrankade vargar hindrade från att själva para sig. Därför vore det intressant om denna interaktion kunde studeras hos hundar som lever i flock och om de då blir mer eller mindre skendräktiga.
I framtiden bör forskningens fokus ligga på effekter och reglering på centralnervös nivå, inklusive receptorer i hypotalamus och hypofys, livmoderns specifika uppbyggnad och fysiologi hos tiken, interaktionen med andra tikar samt att testa nya läkemedel mot skendräktighet. Detta skulle kunna vara en ny indikation för redan godkända läkemedel eller uppkomst av nya som inte enbart stoppar laktationen utan även beteendet. Framtagande av nya läkemedel skulle kunna bidra till ökad kunskap om tikens speciella fysiologi och underlätta tillvaron för många skendräktiga tikar och deras ägare.

Canine pseudopregnancy (PSP) is a well known problem among dog owners, including its effects on the bitch. The most common permanent solution to the problem is ovariohysterectomy, but that too has its downsides. That is why this essay is focusing on why only some bitches become noticeably affected, what is known about the phenomenon today and what type of ease that could be possible later on. The perspectives on the issue include the dogs’ specific physiology, the hormones, the closely related wolf and where this knowledge could lead in the future.
Since the bitch has a remaining corpus luteum whether she has been mated or not, she always has elevated progesterone levels which could give symptoms as nesting, lactation and mothering of objects. This is more or less visible in different bitches regardless of their hormone levels. The belief of today is that this could have to do with receptor sensibility, feed intake or possibly be related to the presence of certain cells in the uterus.
Reproductive hormones such as FSH, LH, estradiol, progesterone, prolactin and relaxin, are found in slightly varying levels in the PSP bitch compared to the pregnant bitch. This could give information on where in the cycle it is best to end or influence the pseudopregnancy. It has also been discussed whether it is the elevated progesterone levels or the rapid decline that gives the symptoms in the PSP bitches. Later, when the prolactin levels increase in the PSP bitch (and in the pregnant bitch) and the lactation starts she could be able to take care of another bitch’s puppies in need, even if the efficiency of bitches without previous experience of having her own puppies has been discussed.
Since the dog is descended from the wolf a lot of information from the latter can be directly applied on the dog. The wolves live in packs with one alpha male and one alpha female and some subordinate females and young males. When the alpha female has puppies the subordinate females can either become pseudopregnant and help out with the puppies or do not show any signs of milk production and will not be allowed to go near the puppies. This variation occurs even though all of them are hindered to mate. Therefore it would be interesting to see whether bitches that live in a pack become more or less pseudopregnant than bitches living alone in a household.
Thus should the research in the future focus on regulatory mechanisms and receptor blockers, especially the effect in different areas of the brain, the specific uterine physiology of the bitch, interactions with other bitches and new ways to treat or stop the symptoms. Possible ways are either new indications for already approved drugs or production of new ones that do not just stop the lactation but also influence the behavior. Development of new drugs could give crucial information that would contribute to the understanding of the special physiology of the bitch and possibly ease the existence of PSP for the bitches and their owners.