Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Examensarbetet består av dels en litteraturstudie och dels av två gestaltningsförslag för Burgårdsplatsen i Göteborg, en liten, centralt belägen plats som jag definierar som en ickeplats i staden. Arbetet syftar till att uppmärksamma stadens små glömda rum och reflektera kring hur man kan förhålla sig till dessa.

Idag bor mer än hälften av jordens befolkning i städer och andelen förväntas stiga till 75 procent innan år 2050. I takt med att världen blir alltmer urbaniserad och städerna förtätas ställs högre krav på de urbana miljöernas kvalitet. Modernistiska planeringsideal sägs ha bidragit till att många städer har lågt prioriterade offentliga platser. Oplanerade, odefinierade rum formades mellan husen som ett resultat av den modernistiska planeringsstrategin med trafikseparering, zonering och fokus på enskilda byggnader. Idag ser planeringsidealen annorlunda ut med ett större fokus på den mänskliga skalan och humanistiska värden. Trivsamma stadsrum utgör mötesplatser som spelar en viktig roll för den sociala hållbarheten och gynnar det sociala livet i städerna. Ungdomar utgör en ibland åsidosatt och oönskad grupp i offentligheten. Samtidigt utgör stadens offentliga rum viktiga platser där ungdomar konfronteras med nya situationer och andra människor. Ungdomar söker sig till olika typer av platser med varierande rumsliga och sociala egenskaper. De använder offentliga platser som gator och torg men de kan också finna undangömda och överblivna platser i staden där inga andra vistas.

Trots att Burgårdsplatsen är en centralt belägen plats som dagligen passeras av många människor betraktar jag den som en överbliven ickeplats i staden. I arbetet görs en litteraturstudie kring platsbegrepp och jag reflekterar över vad som gör en plats till en plats. Det finns flera sätt att se på vad en ickeplats kan vara för något. Det kan handla om misslyckade fysiska strukturer utan funktion och användning eller avsides platser som har ett egenvärde då de används informellt av vissa grupper. Många hävdar dock att det är de modernistiska planeringsidealen som har gett upphov till stadens ickeplatser. Utifrån litteraturstudien gör jag en egen tolkning av begreppet ickeplats där jag definierar det som just en plats som blivit över, en oplanerad och odefinierad plats. Genom spontanintervjuer med förbipasserande på Burgårdsplatsen får jag stöd för min tes att Burgårdsplatsen är en urban ickeplats.
Examensarbetets titel Från ickeplats till plats syftar till de två gestaltningsförslagen som på olika sätt utvecklar Burgårdsplatsen till en mötesplats från att ha varit en bortglömd ickeplats. Ett av förslagen är av tillfällig karaktär och särskilt riktat mot ungdomar som målgrupp. Där förhåller jag mig till platsens verkliga förutsättningar och begränsningar. Det andra förslaget som jag kallar permanent har ingen specifik målgrupp, är mer visionärt och ekonomiskt obegränsat.

Under arbetets gång blev det tillfälliga förslaget förverkligat och Burgårdsplatsen kan därför beskrivas utifrån tre tillstånd: I utgångsläget är det en bortglömd ickeplats som många människor dagligen passerar men där ingen stannar upp. I nästa fas, då förslaget blivit byggt, har jag har analyserat och dokumenterat användningen av platsen och jämfört mina intentioner med hur det faktiskt blev. Det tredje tillståndet är en visionär framtidsbild av hur platsen skulle kunna se ut och fungera med en permanent utformning.

I examensarbetet diskuterar jag huruvida det är berättigat att programmera en ickeplats, det tillfälliga kontra det permanenta, det vill säga hur temporär gestaltning skiljer sig från permanent samt om alla offentliga platser bör vara utformade för alla.

The thesis consists of a literature review and two design proposals for Burgårdsplatsen in Gothenburg, a small urban site that I define as a non-place in the city. The thesis aims to pay attention to the small forgotten places in the city and reflect on how to relate to them.

Today, more than half of the world’s population live in cities, and the proportion is expected to rise to 75 percent before 2050. As the world becomes more and more urbanized, and cities densify, greater demands on the quality of the urban environments are required. It is said that modernistic planning has brought low prioritized public places in many cities. Unplanned, undefined space was formed between the buildings as a result of the modernistic planning strategy with traffic separation, zoning, and focus on individual buildings. Today, other planning ideals are dominating with a greater focus on the human scale and values. Pleasant city spaces represent meeting places that play an important role for the social sustainability and favour the social life in the cities. Young people represent a sometimes disregarded and unwanted group in public. At the same time, the city’s public space represent important places where young people are confronted with new situations and other persons. Young people seek out different types of places with different spatial and social features. They use public places like streets and squares, but they may also find hidden and residual spaces in the city where no one else goes.
Even though Burgårdsplatsen is a centrally located site, with a lot of people passing by every day, I regard it as a residual non-place in the city. The thesis contains a literature review about the concepts of place and space and I reflect on what makes a place become a place. There are many different ways to look upon non-places. They can be regarded as failed physical structures without function and use, or as secluded places with intrinsic values when used informally by some groups. Many argue that it is the modernist planning ideals that have given rise to the city’s non-places. Based on the literature review, I create my own interpretation of the concept of non-place. I define it as a place that has been left over, an unplanned and undefined site. Through spontaneous interviews with people passing by Burgårdsplatsen, my hypothesis that Burgårdsplatsen is an urban non-place, reinforces.

The title of the thesis, From non-place to place, is aimed at the two design proposals, which in different ways develop Burgårdsplatsen to become a meeting place from being a forgotten non-place. One of the proposals is temporary and particularly aimed at young people as a target group. In this proposal, I relate to actual circumstances and limitations. The other, permanent proposal has no specific target group and it is more visionary and economically unlimited.

During the work process, the temporary proposal was realized and built, and Burgårdsplatsen can therefore be described by three states: In the starting position, it is a forgotten non-place that many people are passing by every day, but without any stays. In the second phase, after the proposal was built, I have analysed and documented the use of the place and compared my intentions with how it actually turned out to be. The third state is a visionary future scenario of how the site could look and function with a permanent design.

In the thesis, I discuss whether it can be justified to program a non-place, the temporary versus the permanent - how temporary design differs from permanent and whether all public places should be designed for everyone.