Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Dagvatten orsakar en rad problem i våra tätbebyggda områden, bland annat överbelastning av ledningssystemen vilket leder till översvämningar och nedsmutsning av recipienter. Den här typen av miljöförstöring har lett till ökad miljömedvetenhet inom området, och en helhetssyn
där man både kan rena och samtidigt utnyttja dagvattnet för olika syften har vuxit fram.

Istället för att som förr lösa problemet med för stora dagvattenflöden genom att öka ledningarnas storlek och bygga underjordiska magasin, försöker man idag använda sig av naturligare system för att så lokalt som möjligt både fördröja och rena dagvattnet innan det rinner vidare till reningsverk och recipienter. Lösningen kan vara dammar, våtmarker, gröna tak, infiltration, diken och tillfälliga magasin på grönytor.

Från att enbart ha varit ett problem som måste lösas, har hanteringen av dagvatten kommit att ses i vissa sammanhang som en resurs där ett områdes status kan höjas i samband med
anläggandet av öppna dagvattensystem. Genom åren har en mängd olika system för öppen dagvattenhantering tagits fram, utvecklats och inkorporerats i stadsbyggandet. Man har också återupptäckt gamla system som tidigare setts som en olägenhet, ett exempel är våtmarker som förr dikades ut för att vinna åkermark men som nu ses som en tillgång för både dagvattenhanteringen och den biologiska mångfalden.

I den här uppsatsen undersöks hur trenderna i öppen dagvattenhantering sett ut under åren 1970-2010, vilka system som varit mest använda och vilka system som ser ut att vara på uppgång idag. Dels ges en kortfattad beskrivning av var och ett av systemen med för- och
nackdelar, och dels presenteras statistik över hur frekvent de olika systemen förekommit genom åren.

Grunden för den statistiska undersökningen är artiklar i två branschtidningar, där rapporteringar om system för öppen dagvattenhantering speglar systemens användning i
samhället.