Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Den här uppsatsen skrivs som en följd av en omfattande urbanisering, en ökande global uppvärmning, samt det faktum att svenska städer tills helt nyligen har brett ut sig relativt ohämmat över natur- och jordbruksmark med bl a växande ohållbara transporter som följd.
För att hushålla med mark, energi och ändliga resurser ställs nu stort hopp till en mer hållbar stad – såväl ekologiskt som socialt och ekonomiskt. Mycket talar för att en sådan stad är tät, funktionsblandad och grön. Samtidigt finns det indikationer på att rådande förtätningstrend kan utgöra ett hot mot de gröna värdena.

Den här uppsatsen undersöker till att börja med olika synsätt på grönstruktur: dels som teoretiskt begrepp (kap. 1), dels som tillämpat begrepp i en planeringskontext, vilket sker genom en fallstudie av Helsingborgs stads kommande grönplan (kap. 2). Fallstudien aktualiserar ett antal planeringsproblem varpå uppsatsen fördjupar sig i frågan huruvida det är möjligt att – med fokus på svenska förhållanden – åstadkomma en både tät och grön stad (kap. 3).

Uppsatsen kan sägas vara explorativ till sin karaktär; kunskapsinsamling har skett genom litteratur- och fallstudier, och all data har behandlats kvalitativt.

I kapitel ett konstateras att trots att grönstruktur är ett etablerat begrepp i Sverige idag kan det förstås på många olika sätt, och en enkel definition som samtidigt kan fånga hela grönstrukturens komplexitet förefaller saknas. Grönstrukturen är mångfunktionell och kan liknas vid ett antal lager bestående av funktioner och värden som omfattar såväl olika ytor som olika sektorsområden – dessa sammanfaller till viss del med varandra, men de ger också upphov till skilda åsikter om vad grönstruktur är och syftar till. I synnerhet den strukturella aspekten av grönstrukturbegreppet väcker delade meningar: Somliga anser att målet för grönstrukturen är en sammanhängande struktur, medan andra hävdar att en sådan separering cementerar en uppfattning om grönstruktur som någonting obebyggt, från staden avskilt. De senare förespråkar istället ett integrerat synsätt på grönstrukturen, där det gröna framhävs som ett stadsbyggnadselement.

En viktig slutsats i detta kapitel är att ett synsätt på grönstrukturen som endera integrerad eller separerad inte är nödvändigt. Tvärtom finns det mycket som talar för att synsätten är användbara i olika sammanhang och att de därmed kan komplettera varandra.

I kapitel två bekräftas somliga av de slutsatser som dras i kapitel ett. Fallstudien av Helsingborgs kommande grönplan visar tydligt att ett övergripande perspektiv gör det svårt att lyfta fram det gröna som stadsbyggnadselement, vilket tydliggör vikten av att tillämpa olika skalor för att kunna fånga grönstrukturens hela komplexitet.

Utifrån ett kommunalt perspektiv blottlägger fallstudien ett antal planeringsproblem, varav flertalet på ett eller annat sätt förefaller hänga samman: Låg status för grönstrukturen i förhållande till andra planeringsintressen, begränsade resurser för skötsel, många och oorganiserade aktörer, och en utbredd okunnighet om grönstrukturens funktioner och värden, förefaller till syvende och sist i stor utsträckning bero på förhållningssättet till grönstruktur som en sektorsfråga. Lösningen som föreslås utgår från att ett mer sektorsöverskridande samarbete kan lösa många av de problem som grönstrukturen står inför.

Kapitel tre diskuterar en påstådd intressekonflikt mellan grönstruktur och förtätning. Inledningsvis konstateras att stadsgrönskan har svårt att hävda sig mot det exploateringstryck som behovet av förtätning innebär. Det påpekas att det finns många starka skäl att förtäta staden, men framhålls också att tätt snarast är en faktor i målet om en hållbar och attraktiv stad, där funktionsblandning och grönska är andra viktiga komponenter.

Kapitlet resonerar kring olika tillvägagångssätt för att skydda grönstruktur, vilket i brist på en mer utbredd samsyn, konstateras vara angeläget. Vidare diskuteras möjligheterna att höja grönytors kvalitet, och den eventuella lämpligheten i att detta sker på bekostnad av att andra exploateras. Slutligen undersöks förutsättningarna att förtäta staden utan att bebygga grönytor.

Kapitel tre reflekterar också över förtätning som begrepp. En föreslagen utgångspunkt där staden ses som en struktur bestående av byggnader, vägar och platser som är sammankopplade med varandra innebär att förtätning kan utvidgas till att handla om alla dessa element – dels för att använda utrymmet hos vart och ett av dem på ett mer effektivt sätt, dels för att verka för en god balans mellan dem. Det faktum att stadens grönstruktur är intimt sammankopplad med byggnader, vägar och platser innebär att åtgärder som medverkar till att skapa en mer mångfunktionell grönstruktur också kan ses som ett led i stadsförtätningen (vilket inte ska förväxlas med bebyggelseförtätning).

This essay is written in light of an ongoing urbanization, an increasing global warming, and the fact that Swedish cities until recently has spread more or less unrestrainedly, exploiting nature and agricultural land and resulting into e.g. increased motorism.

To save land, energy and non-renewable resources there is great faith in the sustainable city as a solution. There are several reasons to believe that such a city is dense, with mixed functions, as well as green. Meanwhile, there are indications that current densification may be a threat against the green values.

To start with, this paper investigates different approaches to green structure: first, as a theoretical concept (Chapter 1), second as put into practice in a planning context, carried out through a case study of the Swedish city of Helsingborg’s forthcoming “green plan” (Chapter 2). The case study raises a number of planning problems and the paper – focusing on Swedish conditions – delves deeper into the question whether it is possible to achieve a both dense and green city (Chapter 3).

The essay can be said to be exploratory; knowledge has been collected through literature and case studies, and all data has been treated qualitatively.

Chapter one finds that although green structure is an established concept in Sweden today it can be understood in different ways – a simple definition that also captures the complexity of green structure seems to be lacking. Green structure is “multi-functional” and as such it can be understood as a multitude of layers consisting of functions and values that activate different physical spaces as well as different sectoral areas – to some extent these overlap each other, but they also give rise to different opinions about what green structure aims at. In particular, the structural aspect of green structure raises different opinions: Some believe that the purpose of green structure should be a coherent structure, while others argue that such a separation from the city strengthens the conception of green structure as something undeveloped, isolated from the city. The latter instead advocate an integrated approach to green structure, where the green as an element of townscape and urban planning is emphasized.

An important conclusion of this chapter is that an approach to green structure as either integrated or separated is not necessary. Many things point to that the approaches are useful in different contexts and that they may work as complements to each other.

Chapter two confirms some of the conclusions drawn in chapter one. The case study of Helsingborg’s forthcoming green plan shows that an overall perspective makes it difficult to describe the green as an element of townscape and urban planning, thus stressing the importance of applying different scales in order to capture the whole complexity of green structure.

From a municipal perspective the case study identifies a number of planning problems, where most of them in one way or another seems to be related: green structure has a low status in relation to other planning interests; means for management are limited; the actors are many and unorganized; and there is a widespread ignorance of the functions and values of green structure – all this seems to a large extent be due to the understanding of green structure as a sectoral issue. The solution proposed is based on the assumption that a more horizontal, multi-sectoral cooperation can solve many of the problems that green structure faces.

Chapter three discusses a supposed conflict of interests between green structure and densification. Initially it is stated that urban greenery is struggling to compete against densification’s demands for unexploited land. It is pointed out that there are several strong reasons to densify the city, but it is also noted that density actually is only one factor in the strive for a sustainable and attractive city, where mixed functions and greenery are seen as other important components.

The chapter reflects upon different ways of protecting green structure which, as a result of the lack of a considerable measure of agreement on green structure, is found to be urgent. Furthermore, the possibilities of improving the quality of green spaces, and the consequences when this happens at the expense of other green spaces, is discussed. Finally the possibilities to densify the city without building on green spaces are investigated.

Chapter three also reflects upon densification as a concept. A suggested starting point where the city is seen as a structure that consists of buildings, roads and places connected with each other means that densification can be said to deal with all of these elements – partly to use the space at each of them more effectively, partly to achieve a good balance between them. The fact that urban green structure is intimately connected with buildings, roads and places thus means that actions that help to create a more multi-functional green structure can be seen as a way of densifying the city (not to be confused with densification through buildings only).