Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Mul- och klövsjuka är en epizooti av stor betydelse. Viruset är relativt miljötåligt och kan transporteras långa sträckor i atmosfären vid gynnsamma väderleksförhållanden. I februari 1966 blåste Mul- och klövsjukeviruset 100 km över Öresund ifrån svinbesättningar på danska sidan och infekterade nötkreatur på den svenska sidan. Viruset kan även smitta via objekt som varit i kontakt med smittan och via livsmedel ifrån smittade djur.

Nöt är vanligtvis det djurslag som är känsligast och som får mest allvarliga kliniska symptom. 1997 skedde dock ett utbrott av serotyp O i Taiwan som smittade svin men inte nöt. Vetenskapliga tester har visat att ett enskilt infekterat svin kan sprida lika mycket aerosol smitta som en hel besättning nötkreatur.

Utbrottet i Storbritannien 2001 började troligen med att tamsvin fodrats kontaminerat foder. Smittan spred sig sedan initialt aerosolt med vinden till angränsande fårbesättningar. Infekterade får såldes sedan på olika marknader och på så sätt var smittspridningen igång. Sammanlagt beräknas utbrottet ha kostat £8 miljarder.
Vildsvin(sus scrofa?) är mottagliga för infektion av mul- och klövsjukevirus. I ett vetenskapligt försök fick de lika höga virusnivåer i serum och saliv som tamsvin, men inte lika allvarliga kliniska symptom. De behöll god rörlighet. Svin och vildsvin blir vanligtvis inte kroniska bärare.
Kronhjort, dovhjort, rådjur, sikahjort och muntjackhjort är mottagliga för mul- och klövsjuka. De olika arterna får mer eller mindre allvarliga symptom. Älg och ren är också mottagliga för mul- och klövsjuka.

Sprids mul- och klövsjuka till vilda populationer så har de vilda djuren möjlighet att sprida smittan vidare till tamdjur. Det kan vara mycket svårt att utrota Mul- och klövsjuka ur en vild population. Detta skulle kunna förlänga tiden innan ett område kan förklaras smittfritt avsevärt och skulle kunna få stora ekonomiska konsekvenser.

Foot-and-mouth disease is an epizooty of great significance. The virus is sustainable in the environment and can be transported long distances in the atmosphere under favorable weather conditions. In February 1966, foot-and-mouth disease virus was carried 100 kilometers over Oresund, from pig farms on the Danish side to cattle farms on the Swedish side. Fomites that have been in contact with infected animals can spread the disease. Meat and other products from infected animals can also be contagious. Cattle is usually the species that is most susceptible to foot-and-mouth disease and which have the most serious clinical signs and symptoms. In 1997 an outbreak of serotype O occurred in Taiwan in which only swine but no cattle were affected. Scientifical tests have shown that a single swine can spread as much airborne virus as a whole cattle herd. The 2001 outbreak in Great Britain presumably started with that swine were fed with contaminated foodstuff. After that the disease spread and infected nearby sheep farms by airborne transmission.
Infected sheep were then sold at different markets and a more wide spread of the disease occurred. The entire outbreak is calculated to have cost around £8 billion. Wild boar (Sus scrofa) is susceptible to infection with foot-and-mouth disease. A scientifical Study showed that virus levels in serum and saliva were as high in wild boar as in swine. However their clinical signs were less severe. Wild boar retained mobility throughout the infection. Swine and Wild boar will normally not become virus carriers.
Red deer, fallow deer, roe deer, sika deer and muntjac deer are susceptible to foot-and-mouth disease. The severity of the clinical symptoms varies between species. Moose and reindeer are susceptible to foot-and-mouth disease as well.
If foot-and-mouth disease is spread within a wild population it will have the ability to spread to domestic animals. It might be difficult to eradicate foot-and-mouth disease from a wild population, which might prolong the time from when an area could be declared free from disease. That might have substantial economic consequences.