Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Litteraturstudien syftar till att beskriva och diskutera effekterna av tillskottsutfodring av dikalvar på bete. Tillskottsutfodring med kraftfoder, såsom spannmål kompletterat med koncentrat eller pelleterat färdigfoder, kan ses som ett sätt att öka avvänjningsvikterna, vilka är av stor betydelse för ekonomin i dikoproduktionen eftersom den avvanda kalven utgör dikons årliga produktion. Andra motiv för att tillskottsutfodra är bristande tillgång på bete, mjukare omställning till stallutfodring och glädjen i att ha stora och fina kalvar på hösten. Studien bekräftar förvisso att tillskottsutfodring ökar avvänjningsvikterna, men det blir också tydligt att frågan om huruvida tillskottsutfodring ska ske eller ej är ett mer komplext ämnesområde än vad som först kan tyckas vara fallet. Även prestationen efter avvänjning måste tas i beaktande. Studien visar att tillskottsutfodring inte har någon påverkan på den genomsnittliga tillväxthastigheten under slutuppfödningsfasen hos tjurkalvar och stutar, medan tillskottsutfodrade kvigkalvar växer långsammare efter avvänjning än vad ej tillskottsutfodrade kvigkalvar gör. Kvigkalvar för rekrytering bör inte tillskottsutfodras överhuvudtaget, eftersom det kan ha en negativ inverkan på deras framtida prestation som kor.
Tillskottsutfodring försvårar selektionen av effektivt producerande dikor i korsningsbesättningar genom att likrikta avvänjningsvikterna från kor med skiftande mjölkavkastning. Denna likriktning innebär en förskjutning från det som ursprungligen bör ses som dikons huvudsakliga uppgift, nämligen att föda fram sin kalv och förse den med näring fram till avvänjning. Två oroväckande slutsatser kan dras utifrån det som framkommer i litteraturstudien, nämligen att det finns för lite kunskap kring lönsamheten i att tillskottsutfodra för att öka avvänjningsvikterna samt att få svenska dikoproducenter och köpare av dikalvar för vidare uppfödning har en ekonomisk kalkyl som stöd i sitt beslutsfattande.

The literature study aims at describing and discussing the effects of creep feeding beef calves on pasture. Creep feeding may be regarded as a method to increase weaning weights, which are of great importance for the profitability in beef cow production since the weaned calf constitutes the beef cow’s annual production. Other motives for creep feeding are inadequate access to pasture, smoother transition to post-weaning ration and the joy of having heavy and good-looking calves in the autumn. The study indeed confirms that creep feeding increases weaning weights, but it also becomes clear that the question of whether creep feeding should be done or not is a more complex matter than what first may seem to be the case. Also the performance after weaning must be taken into consideration. The study shows that creep feeding does not affect the postweaning gains of bulls and steers, while creep-fed heifers have a lower daily growth rate than non-creep-fed heifers. Replacement heifers should not be creep-fed at al, since it can have a detrimental effect on their performance as cows.
Creep feeding complicates the selection of effectively producing beef cows in cross herds by rectifying the weaning weights from cows with varying milk production. This rectification entails a shift from what could originally be considered as the beef cow’s main task, namely to give birth to a calf and provide it with nutrition in the preweaning phase. Two alarming conclusions can be drawn from what is stated in the literature, namely that there is too little knowledge about the profitability of increasing weaning weights through creep feeding and also that few Swedish beef cow producers and buyers of calves for further rearing have an economic calculation to support their decision making.