Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Denna uppsats är en sammanställning i dagboksform som berättar om hur jag lär känna Prag med hjälp av
teckningen som verktyg. Tecknandet och skissandet
är ett skapande arbete, men det syftar här inte till att
formge och skapa nya platser, istället blir det ett sätt
att närma sig staden och aktivt betrakta den.
Dagboken är det som håller samman arbetet och beskriver
kronologiskt, i både ord bild, den utveckling
som sker under arbetets gång. Teoretiska referenser,
och mina reflektioner kring dem, varvas med bilddagboken
för att ge en djupare förståelse av processen
och de frågor som dyker upp under arbetets
gång.
Den första delen ägnas åt att hitta och orientera sig
i en okänd stad. Jag promenerar, men istället för att
ta hjälp av befintliga kartor försöker jag skapa min
egen genom att efter varje promenad rita små minneskartor.
Även om minnet är diffust stämmer dessa
små minneskartor trots allt relativt väl överens med
verkligheten, även om vinklar och avstånd inte alltid
är korrekta. Den första tiden upplever jag ett behov
av att orientera mig och skapa sammanhang, men
snart tycker jag mig ha en överblick och hittar ganska
bra. Det blir mindre relevant att fortsätta att notera
minneskartor, istället börjar jag fokusera på rum och
platser.
Utmaningen blir nu att försöka minnas platser jag
besöker, hur de ser ut och upplevs. Jag fokuserar
på att rita perspektiv och blir förvånad över hur lite
jag faktiskt minns. Jag upplever minnena som rika
och bildmässiga, men när jag tvingas att redovisa
dem på papper har jag svårt att minnas detaljer och
tenderar att flyga över rummet istället för att se det
ur ögonhöjd. Jag inser att minnet inte alls fungerar
som en kamera, och forskning om perception och
minne bekräftar att minnesbilder är något helt annat
är fotorealistiska bilder. Perspektivbilden är snarare
en konstruktion och speglar inte det sätt på vilket vi
varseblir rummet. Dessutom är varseblivningen i sig
en aktiv process, det vi uppmärksammar och minns
är ett resultat av ett urval.
Jag börjar nu avbilda på plats för att undersöka
min varseblivning och använder teckningen som en
metod för att bli medveten om det jag inte uppmärksammade
tidigare. Under denna process faller
jag till ro i att helt enkelt ta in och njuta av att vara
i ett sammanhang. Tecknandet i sig blir en anledning
att besöka nya platser, och gör att jag blir mer
uppmärksam på vad de egentligen är. Teckningarna
det resulterar i ger möjlighet till reflektion i efterhand
och till nya insikter långt efteråt.
I slutet av projektet tecknar jag åter kartan av staden,
så som den ter sig för mig nu. En rikare väv av
platser och rörelsemönster har bildats, men det är
fortfarande en utmaning att ta fram dem ur minnet.
Jag testar också mitt minne genom att besöka en helt
ny plats och senare teckna mitt minne av den. Eftersom
varje plats har sina förutsättningar kan jag inte
dra några generella slutsatser av resultatet, men upplever
att jag har lättare att minnas detaljer eftersom
jag nu vet hur jag ska titta mer uppmärksamt och
använda tecknandet för att söka i minnet. När jag
sedan går tillbaka och tecknar på plats finns det ändå
mer att notera och lägga märke till, med teckningens
hjälp kan jag snabbt ta in flera aspekter av platsen.
Slutsatsen blir att teckningen för mig är ett effektivt
sätt att bli mer uppmärksam på det jag upplever.

This paper is a compilation of the picture diary
that tells the story of how I get to know Prague
using drawing as a tool. Drawing is used as tool for
creative work, but the aim here is not to design and
create new sites, but to approach the city and actively
observe it.
The diary is what holds the work together and describes
chronologically, in both pictures and words,
the development of my studies. Theoretical references,
and my reflections on them, give a deeper
understanding of the process and the issues that
arise during the process.
The first part is devoted to orientation in a new city.
I walk through the city, but instead of using existing
maps I try to create my own by drawing small
memory maps. Although the memory is vague these
small memory maps, fairly well describe the situation,
if not geographical then at least topological. In
the beginning I feel a need for orientation and creation
of context, but relatively soon I seem to have
an overview over the city and the need of drawing
memory maps becomes less relevant. Instead, I start
focusing on spaces and places.
The challenge now is to try to remember the places
I visit, how they look and feel. I focus on drawing
perspectives and get amazed at how little I actually
remember. I experience the memories as rich and
pictorial, but when I try to record them on paper, I
have difficulty remembering details and tend to fly
over the room instead of seeing it from eye level.
I realize that memory is not working at all like a
camera, and readings on perception and memory
confirms that the memories are something completely
different to photo-realistic images. Perspective
picture is rather a construction and does not reflect
the way we perceive space. Moreover, the perception
is an active process, what we recognize and remember
is the result of a selection.
I now start to make drawings directly in the places
I want to study, to explore my perception and use
drawing as a method to become aware of things I
did not notice before. During this process, I enjoy
just taking in and being in one place. The act of
drawing itself becomes a reason to visit new places,
and makes me more aware of what they actually are.
The resulting drawings enable reflection and provide
new insights long after.
At the end of the project I go back and try to draw
map of the city, as it appears to me now. A richer
network of locations and movement patterns have
been formed, but it is still a challenge to become
aware of the memories and transform them into a
map.
I also test my memory by visiting a new place and
then try to draw what I remember from it. Because
each place has its own conditions, I cannot draw any
general conclusions from the results, but I feel that
it’s easier to remember details because I now know
how to look more carefully and use sketching to
search for the memory. When I go back to draw at
the site, there is still more to notice and pay attention
to, the drawings help me to take in several aspects of
the place. The conclusion is that for me the act of
drawing is an effective way to become more aware of
what I experience.