Home About Browse Search
Svenska


Rendel, Oskar, 2012. Efter nolltoleransen : nyttan av laglig graffiti. Second cycle, A2E. Uppsala: SLU, Dept. of Urban and Rural Development

[img]
Preview
PDF
13MB
[img]
Preview
PDF (Bilaga; folder)
6MB

Abstract

Det här är ett examensarbete på 30 hp utfört 2012 på vid institutionen för stad och land på SLU i Ultuna. Bakgrunden är att Stockholm under flera års tid har haft en väldigt repressiv inställning gentemot fenomenet graffiti, det brukar kallas för nolltoleransen. Stadens styrande antog 2007 en skärpt klotterpolicy i vilken det fastslås att ”staden inte ska medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden skall heller inte medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.” Policyn och i synnerhet formuleringen ovan har fått utstå mycket kritik, efter att staden lagt sig i diverse kulturarrangemang med graffiti som tema. Att totalförbjuda möjligheter för staden att bemöta intresset för graffiti är dock inte det enda beprövade tillvägagångssättet för att minska den skadegörelseproblematik som graffitin medför. I Brottsförebyggande rådets skrift Klotterförebyggande åtgärder (Hollari, 2005) redogörs för en rad exempel på hur andra städer på olika sätt bemött problemen, där ofta lagliga möjligheter för graffitimåleri är en av ingredienserna. Sådana möjligheter, som vid en första anblick verkar vara pragmatiskt, är som en konsekvens av klotterpolicyn förstås otänkbar i Stockholm. Anledningen är att det från stadens sida menas att lagliga graffitimöjligheter leder till mer mer olaglig graffiti, ett påstående som till en början framfördes som fakta (Svt, 2010) men senare som en åsikt, som nolltoleransförespråkare tror på (Riksteatern, 2011). Debatten kring nolltoleransen handlar ofta om detta påstående är sant eller ej, och om nolltoleransen i sin godtycklighet inkräktar på yttrandefriheten, och verkar som censur mot en kulturyttring.
Den här uppsatsen handlar om lagliga graffitiväggar, dock inte ur de tidigare nämnda synvinklarna. Syftet är att visa vad laglig graffiti kan ha för övriga effekter på de platser där det kan tänkas möjligt. Klotterpolicyns målbeskrivning har varit utgångspunkten för detta. Vad som eftersträvas enligt denna är:
”Stockholm ska vara en trygg, säker, ren och vacker stad som vi är stolta över och där stadsmiljön inbjuder till samvaro mellan människor.” (Stockholms stad, 2007)
Min tes är att en laglig graffitivägg precis som andra funktioner i staden attraherar människor, och kan verka i den riktning klotterpolicyn och sannolikt samtliga stadens invånare önskar.
Klotterpolicyns målbeskrivning har del för del analyserats för att problematisera och erbjuda en djupare förståelse av de begrepp den innehåller. Under rubriken trygg ges en bakgrund, och idén att graffiti skapar otrygghet ifrågasätts. Slutsatsen är mer eller mindre att nolltoleransen utmålat graffitimålare som ”farliga” människor och att aktiviteten graffitimåleri något som uteslutande sker i det fördolda vilket ger allmänheten få möjligheter att möta konstnärerna. Fenomenet blir något främmande vilket är en grogrund för otrygghet. Beträffande säker menar jag att en laglig graffitivägg skulle befolka en plats, vilket med stöd från Jane Jacobs (1962) är positivt ur säkerhetssynpunkt. Vacker är ett relativt begrepp och jag menar att staden är en kompromiss i det avseendet att vi får leva med de utryck den innehåller. Som enskild invånare har vi få möjligheter att påverka stadsbilden. Graffiti har sitt ursprung i det offentliga och däri ligger dess styrka och potential. Laglig graffiti skulle kunna vara en av annars mycket få möjligheter för allmänheten att bidra och sätta sitt avtryck i stadsrummet. En konsekvens av nolltoleranspolitiken är också att gemene man blir mindre exponerad för mer utarbetad graffiti som tar lång tid att utföra. Allmänheten får i större utsträckning istället uppleva snabbt utförd graffiti, det som i mångas åsikt definieras som klotter. Adjektivet ren är också det en tolkningsfråga, mitt resonemang kring detta bygger mycket på geografen David Harveys (2008) idéer. Det är främst ur perspektivet av Stockholm som en produkt som begreppet låtit sig definieras. En stad som marknadsförs som ren och hur marknaden ser på det begreppet behöver dock inte alltid vara förenliga med invånarnas önskemål och behov. Beträffande stolthet och laglig graffiti sätter jag det i relation till stadens Kulturvision 2030, då graffiti i mina ögon främst är konstnärlig verksamhet och därmed en kulturyttring. Kultur är människans uttryck och kring detta känner vi stolthet. Kulturvisionen har ambitiösa och fina mål men graffiti kan inte bidra till dessa då klotterpolicyn inte är kompatibel med denna. En laglig graffitivägg skulle som sagt locka personer som målar på den, och mänsklig aktivitet har enligt Jan Gehl (2006) en stark attraktion, för att inte säga den starkaste, på andra människor. Med detta argument och att lagliga möjligheter för graffiti ger ett alternativ till olagligt måleri, vilket drastiskt kan skada människors framtidsutsikter, vill jag hävda att lagliga graffitiväggar ökar samvaron mellan människor.
Arbetssättet har varit sådant att jag utgått från Jan Gehls (2006) kategorisering av platser i låg respektive hög kvalitet, där mycket frivillig aktivitet kännetecknar den senare. Genom sociala nätverk på internet har jag från graffitimålare själva fått tips på platser där laglig graffiti enligt dem är önskvärt. Därefter har jag valt ut två platser utifrån tidigare nämnda kriterier och min bedömning av dess lämplighet som lagliga graffitiväggar. Valet föll på Tjurbergsparken vilken representerar en högkvalitativ plats och trottoaren utmed Zinkensdamms IP en plats av låg kvalitet, båda på Södermalm i Stockholm. För att få en djupare förståelse för hur dessa platser fungerar har jag valt att göra en analysmetod kallad experiential landscape. Kevin Thwaites och Ian Simkins (2007) utvecklade denna metod vilken har som utgångspunkt att det är relationen mellan människan och rummet som skapar platsen, och analysmetoden syftar till att kartera människans upplevelse och känslomässiga anknytning till platsen. De för ett teoretiskt och något filosofiskt resonemang kring detta och sluter sig till att platser förutsätter människor och deras känslor kopplade till platsen, utan dessa är platsen blott ett utrymme. Detta synsätt förutsätter alltså att mänskliga upplevelser har en rumslig dimension. För att möjliggöra en konkret kartering av upplevelserna kokar Thwaites och Simkins ned människans upplevelse i tre grundläggande kategorier: betydelsebildning, orientering och hur hon skiljer på olika områden. Dessa kategorier visar sig sedan i karteringen som centrum(betydelsebildning), riktning och övergång (orientering), samt då område (område). I karteringen skiljs dessutom på olika typer inom dessa rubriker, och samtliga kategorier har negativa variationer.
Utöver min egen analys har jag haft förberedda frågor att ställa till personer som befann sig på platserna. Frågorna är hämtade ur Experiential landscape: an approach to people, place and space (Thwaites & Simkins, 2007), med tillägg som kunde tänkas leda till att intervjupersonerna själva tog upp ämnet graffiti, om inte så skedde har jag själv fört det på tal.
Tjurbergsparken beskrivs i en sociotopkartering som en grön oas, men i utvecklingsbehov för sociala och kulturella värden (Stadsbyggnadskontoret, 2004). Parken består av klippta gräsmattor med genomkorsande gångstigar, en del buskage och ett varierat bestånd av stora och mindre träd av olika arter. Platsen ligger i sin helhet i en södersluttning och högst upp finns en hög stödmur vilken avgränsar parken från Engelska gymnasiets skolgård.
Resultatet visade att parken innehöll en faktor som jag inte räknat med, platsen är en umgängesplats för hemlösa och missbrukare. I och med den funna situationen är det ofrånkomligt att inte diskutera frågor som har med nyttjanderätt av offentliga rum att göra. Missbrukare och hemlösa har samma rätt som andra att använda parken som småbarnsföräldrar och flanerande pensionärer. Verkligheten är emellertid sådan att vissa personer på grund av förutfattade meningar och möjligtvis ett avvikande beteende stöter bort andra och skapar negativa spänningar inom en plats. Detta var framträdande på platsen, graffiti var dock inget som intervjupersonerna ”självmant” tog upp, trots förekomst av detta på muren. Graffitimålare är förstås välkomna i parken förutsatt att de inte utövar sitt intresse på muren, det visar sig också under intervjuerna att aktiviteten olagligt graffitimåleri inte skulle bemötas särskilt positivt. Resultatet visar dock inget större motstånd mot graffiti som laglig aktivitet i parken, och bekräftar i stort att effekten av en laglig graffitivägg här är förenliga med min tolkning av de mål klotterpolicyn beskriver. Dess största förtjänst i Tjurbergsparken borde enligt min bedömning vara den förbättrade sociala situationen, och en ökad trygghet.
Zinkensdamms idrottsplats avgränsas mot Ringvägen av en mur, vilken löper längs trottoaren ungefär 120 meter lång. Det finns få funktioner i området, och analysen visar att det är mest en genomströmningsplats. Åsikter om muren var mer förekommande än i Tjurberget, det vanliga svaret var att den är tråkig och ful, vilket med murens dominans även kan sägas karaktäriserar platsen. Spontana förslag om färg och även graffiti på muren var inte ovanliga. För att sammanfatta skillnaden mellan nuvarande situation och en verklighet där det vore möjligt för vem som helst att lagligt måla på muren; En funktion adderas till en händelsefattig plats vilket gör att fler personer faktiskt skulle uppehålla sig på platsen, promenaden längs Zinkensdamms IP skulle bli intressantare och erbjuda bättre möjligheter för möten. Eftersom utrymmet skulle ha en högre förekomst av mänsklig erfarenhet och ha fler känslor kopplade till den, skulle rummet mer utgöra plats. Den skulle helt enkelt ha en starkare identitet och ha mer betydelse än i nuvarande situation.
En ren och snygg stad är (precis som övrigt i klotterpolicyns mål) troligtvis något som de allra flesta av staden invånare anser önskvärt, dock är dessa adjektiv högst subjektiva och det är svårt att hitta en medelväg, vilket inte heller verkar särskilt åtråvärt. En attraktiv stad har en mångfald av uttryck och upplevelser. Vi återkommer till att staden är en kompromiss, men där allas önskemål också i så stor utsträckning som möjligt skall kunna tillgodoses. Möjligheten för den enskilde att sätta avtryck i staden är dock väldigt begränsad, graffiti är ett urbant kulturuttryck och lagliga möjligheter för detta ger inte bara tillfälle för personliga avtryck, det skapar också ett mer mångfacetterat stadsrum och är ett medel för att uppnå de mål klotterpolicyn eftersträvar. En mer nyanserad syn på fenomenet graffiti ger också nya möjligheter i planeringssammanhang.

,

This is a thesis of 30 credits completed in 2012 at the Department of Urban and Rural Development at SLU, Ultuna, Sweden. The background for the thesis is that Stockholm City Council has for several years had a very repressive attitude towards the phenomenon of graffiti, a zero tolerance policy. In 2007 the city adopted a stricter graffiti policy which states that: “The city should not engage in or support activities or events that doesn’t clearly distance themselves from tagging, illegal graffiti and similar vandalism. The city should also not contribute to activities which in no way can spark interest and lead to tagging, illegal graffiti or other vandalism”.
The graffiti policy and in particular the above formulation has endured much criticism, especially after the city questioned and took measures against various cultural events with graffiti themes. Nevertheless, a total prohibition of opportunities for those interested in graffiti is not the only approach to curb the problems with vandalism that graffiti entails. The National Council for Crime Preventions report Graffitiförebyggande åtgärder (Hollari, 2005) explores a number of examples of how other cities in different ways have treated the problems. Creating opportunities for graffiti painting is often one of the strategies. Such possibilities, which at first glance seem pragmatic, are rendered impossible as a consequence of Stockholm City’s Graffiti Policy. The city’s reasoning behind this is the claim that providing such facilities inevitable leads to an increase in illegal graffiti. This claim was originally presented as fact (SVT, 2010) but later changed to opinion, an opinion zero tolerance advocates believe in (Riksteatern, 2011). The debate on the zero tolerance policy often circles around whether this statement is true or not, and on if its arbitrariness infringe on free speech, and acts as censorship on cultural expression.
This essay is about legal graffiti walls, however, not from the previously mentioned approaches. The aim is to show what the general effect of legal graffiti can be in the places where it might be possible. the Graffiti Policy’s description of aims has been the starting point for this. What is sought after is this: “Stockholm will be a safe, secure, clean and beautiful city that we are proud of and where the urban environment invites interaction between people.”
My theory is that a legal graffiti wall, just like any other function in the city, attracts people, and in doing so may act in favour of the Graffiti Policy’s aims and goals that all residents probably desire.
The Graffiti Policy’s mission statement has been scrutinized bit by bit to discuss and offer a deeper understanding of the concepts it contains. Under the heading Safety a background is provided and the idea that graffiti creates insecurity is challenged. The conclusion is more or less that graffiti artists have been portrayed as “dangerous” people and since graffiti writing is something that only occurs in secret, the public have few chances to meet artists and form their own opinions about them. The phenomenon is something unfamiliar, which is a breeding ground for insecurity. Regarding security, I state that a legal graffiti wall would populate the area, which according to Jane Jacobs (1962) is positive from a safety perspective. Beauty is a relative term and I argue that the city is a compromise in the sense that we have to live with the expressions it contains. As ordinary citizens, we have few opportunities to influence the townscape. Graffiti has its origins in public and therein lies it’s potential, legal graffiti could be one of the otherwise very few opportunities for the public to contribute and put their imprint on urban space. Another consequence of the zero tolerance policy is that ordinary people will be less exposed to sophisticated graffiti that takes a long time to produce. Instead, the public to a greater extent gets to experience quickly executed graffiti, so called “tagging”, which generally is looked upon as less desirable. The adjective clean is also a very broad and subjective concept, my reasoning on this is heavily based on the geographer David Harvey’s (2008) ideas. It is mainly from the perspective of Stockholm as a product that the concept of clean has been defined. A city that is advertised as clean and how the market views the concept need not always be consistent with the desires and wishes of its residents. Concerning pride and legal graffiti I put it in relation to the Cultural Vision 2030, an official plan directed by the city regarding the future cultural development of Stockholm. Graffiti is in my eyes primarily an artistic activity and part of cultural property. Culture is mankind’s expression, and pride has a great part to play in this. The Cultural Vision has big ambition and great goals and graffiti could contribute to these goals but cannot, as long as the Graffiti Policy is in effect. A legal graffiti wall would attract people to paint on it. Human activity, according to Jan Gehl (2006) is a great attraction, if not the strongest, on other people. With this argument and the fact that legal possibilities for graffiti provide an alternative to illegal painting, an activity that severely can limit people’s future prospects, I would argue that legal graffiti walls increase interaction between people.
The approach has been that of Jan Gehls (2006) categorization of sites in low and high quality, with much voluntary activity characterizing the latter. Through a social networking website, I got tips on places where legal graffiti according to graffiti writers themselves is desirable, then selected two sites based on the aforementioned criteria and assessed their suitability as sites for legal graffiti. The choice fell on Tjurbergsparken which represents a high quality site and the pavement alongside Zinkensdamm IP, a place of low quality, both located on Södermalm in Stockholm. To get a deeper understanding of how these sites work, I have analyzed the sites with a method called experiential landscape. Kevin Thwaites and Ian Simkins (2007) developed this method which stresses that it is the relationship between man and space that create the site, and the analysis aims at mapping the human experience and emotional attachment to a specific place. They have a theoretical and somewhat philosophical discussion regarding this and conclude that any site requires people and their feelings related to the site, without this a space cannot constitute a place. This point of view inevitably means that human experience have spatial dimensions. To allow a visual mapping of experiences Thwaites and Simkins condense human experience into three basic categories: the attachment of significance and value, orientation, and how a person develops a sense of home ground or coherence in an area. To be able to read the experiential potentials in a mapping the categories are represented in four types of symbols. These are the centre (significance and value), direction and transition (orientation), as well as area (coherence). There are also a few sub-categories and every variation can have a negative version.
In addition to my own analysis, I had prepared questions to ask the people who were on the sites. The questions are taken from Experiential landscape: an approach to people, place and space (Thwaites & Simkins, 2007), with some additions that might lead to the interviewees themselves speaking on the subject of graffiti, if they did not, I myself brought it up.
Tjurbergsparken is described in a mapping describing social and functional qualities as a green oasis, but with a need for further development of social and cultural values (Stadsbyggnadskontoret, 2003). The park consists of mowed lawns with intersecting paths, some shrubbery and a number of large and small trees of various species. The site is located entirely in a south-facing slope and at the top there is a high retaining wall which separates the park from a high school and its schoolyard.
The analysis results showed that the park carried a factor that I did not expect; the place is a socializing spot for the homeless and drug addicts. With this information retrieved, it is impossible not to discuss issues regarding right to access and the use of public space. Substance abusers and the homeless have all the same right to use the park as toddlers with their parents or pensioners do. The reality is such that some people because of prejudice and possibly antisocial behavior repel others and create negative tension at certain places. This was prominent on the site, graffiti however, was not something that the respondents “voluntarily” took up, despite the occurrence of this on the wall. Graffiti writers are of course welcome in the park provided they do not exercise their interest on the wall. During the interviews it also became evident that the activity of illegal graffiti writing would not be looked upon with approval. Nevertheless, the result show no greater resistance to graffiti as an officially recognized activity in the park, and largely confirms that the effect of a legal graffiti wall here consistent with my understanding of the objectives the Graffiti Policy describes. Its greatest merit in Tjurbergsparken should in my opinion be the improved social conditions, and increased security.
Zinkensdamms sports ground is separated from Ringvägen with a wall which runs along the pavement about 120 meters long. There are few functions in the area, and the analysis shows that this is mostly a place to pass by. Opinions on the wall were more prevalent than in Tjurbergsparken, the usual answer was that it is boring and ugly, as with the wall dominance can also be said to characterize the site. Unsolicited proposals for color and even graffiti on the wall were not uncommon. To summarize the difference between the current situation and one with a possibility for anyone to legally paint on the wall: A feature added to an uneventful place would result in more people actually staying at the site, the passing of Zinkensdamm IP would be more interesting and provide better opportunities for socializing. As the space would have a higher prevalence of human experience and have more emotion connected to it, the site would constitute a place. The site would simply put have a stronger identity and have greater significance.
A clean and tidy town is (just like the rest of what the Graffiti Policy is aiming for) probably something that the vast majority of city residents consider desirable, however, these adjectives are highly subjective and it is difficult to find a common ground, which either way does not seem very appealing. An attractive city has a variety of expressions and experiences. We return to the fact that the city is a compromise, but where everyone’s wishes as far as possible are to be satisfied. The ability for individuals to express themselves in the city is extremely limited, graffiti is an urban cultural expression and legal possibility for this does not only provide that opportunity, but also creates a more diverse urban space and is a means to achieve the objectives the Graffiti Policy aims for.

Main title:Efter nolltoleransen
Subtitle:nyttan av laglig graffiti
Authors:Rendel, Oskar
Supervisor:Butler, Andrew and Uggla, Elsa
Examiner:Eriksson, Tomas
Series:UNSPECIFIED
Volume/Sequential designation:UNSPECIFIED
Year of Publication:2012
Level and depth descriptor:Second cycle, A2E
Student's programme affiliation:NY004 Landscape Architecture Programme, Ultuna 300 HEC
Department:(NL, NJ) > Dept. of Urban and Rural Development
(LTJ, LTV) > Dept. of Urban and Rural Development
Keywords:landskapsarkitektur, graffiti, funktion, nolltolerans, klotterpolicy, Stockholm
URN:NBN:urn:nbn:se:slu:epsilon-s-1287
Permanent URL:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-s-1287
Subjects:Landscape architecture
Language:Swedish
Deposited On:28 Jun 2012 13:29
Metadata Last Modified:28 Jun 2012 13:29

Repository Staff Only: item control page

Downloads

Downloads per year (since September 2012)

View more statistics

Downloads
Hits