Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Milk fever, or parturient paresis, is the second most common disease in Swedish dairy cows. The disorder is associated with the onset of lactation when some cows are unable to meet the metabolic demands of calcium to support milk production and therefore develop a state of hypocalcaemia. Clinical hypocalcaemia (milk fever) may lead to coma and death in severe cases but subclinical hypocalcaemia has also been shown to have negative effects on e.g. feed intake and production and to increase the susceptibility of the cow to develop secondary diseases. The nutritional strategy applied precalving is of great importance in preventing milk fever and e.g. manipulation of the dietary cation-anion difference (DCAD) or the supply of an adequate dietary level of magnesium may affect the degree of hypocalcaemia at calving.

The objective of the present study was to investigate if the degree of hypocalcaemia at parturition could be affected by feeding silage preserved with an additive containing magnesium chloride (MgCl2) to lower DCAD and to increase the amount of dietary magnesium in the prepartum ration. The purpose was also to investigate if MgCl2 would affect feed intake and if supplying magnesium above feeding recommendations would affect plasma calcium level at calving. Twelve heifers and 24 cows (all pregnant) of the Swedish Red Breed were divided into six blocks based on age and calving date. Animals within block were randomly allocated to one of three experimental diets; a control diet (C) consisting of late harvested silage, a magnesium chloride diet (MCL) with 8 g MgCl2/kg DM silage added at ensiling and a magnesium oxide diet (MO) with 22.7 g/day of magnesium oxide manually mixed in the silage at feeding. Animals began receiving the diets ~21 days before expected parturition and collection of blood and urine samples was started and continued until 7 days after parturition. Urine pH, Ca and Mg and blood Ca, Mg, parathyroid hormone (PTH) and C-terminal peptide (CTx, marker of bone resorption) were analyzed. Fresh crop and silages were analyzed for DM, energy, crude protein and minerals and DCAD was calculated using ([Na+] + [K+]) – ([Cl-] + [S-]).

The results showed that the degree of hypocalcaemia at calving was not affected by a lower DCAD or an increased dietary content of magnesium. However, MgCl2 caused a significant increase in urinary excretion of calcium in the week before calving, which may imply that the feeding of MgCl2 lead to an increased activation of the mechanisms regulating calcium homeostasis and/or an increased responsiveness of these mechanisms to the secretion of PTH close to parturition. Feed intake was not affected by treatment and the plasma level of CTx was only affected by age and calving. The extra amount of magnesium supplied in the MO and MCL diets caused a higher urinary excretion of magnesium prepartum compared to control. Therefore it was concluded that the amount of magnesium provided in the control diet was sufficient to meet magnesium requirements in prepartum dairy cows.

Kalvningsförlamning, eller pares, är den näst vanligaste sjukdomen bland mjölkkor i Sverige och uppkommer i samband med kalvning när kons kalciummetabolism ställer om sig från dräktighet till att börja producera mjölk. En del kor är då oförmögna att möta det snabbt ökade behovet av kalcium och får problem med att upprätthålla en normal kalciumbalans i blodet. Klinisk pares kan orsaka förlamning och även dödsfall men även subklinisk hypokalcemi har visats ge negativa effekter på till exempel foderintag och mjölkproduktion samt öka risken för att kon drabbas av sekundära sjukdomar. Utfodringen innan kalvning är mycket viktig för att förebygga pares och till exempel manipulering av fodrets katjon-anjon balans (DCAD) eller tillförsel av en tillräcklig mängd magnesium kan påverka graden av hypokalcemi vid kalvning.

Syftet med denna studie var att undersöka om graden av hypokalcemi vid kalvning kunde reduceras genom utfodring med ett ensilage som tillsatts magnesiumklorid (MgCl2) vid ensileringen för att sänka DCAD och öka innehållet av magnesium i foderstaten. Syftet var också att undersöka om MgCl2 hade någon effekt på foderintaget och om högre utfodring med magnesium än rekommenderat skulle påverka plasmakoncentrationen av kalcium vid kalvning. Tolv kvigor och 24 kor (alla dräktiga) av rasen SRB delades upp i sex block efter ålder och kalvningsdatum. Djur inom block randomiserades till en av tre behandlingar; en kontrollbehandling (C) bestående av sent skördat gräsensilage, en MgCl2-behandling (MCL) med 8 g MgCl2/kg ts tillsatt vid ensileringen och en magnesiumoxidbehandling (MO) där 22,7 g magnesiumoxid per dag blandades in i ensilaget för hand innan utfodring. Djuren startades på behandlingarna ~21 dagar före förväntad kalvning. Då började även blod- och urinprover samlas in och detta gjordes fram till och med sju dagar efter kalvning. Urin analyserades för pH, Ca och Mg och blod för Ca, Mg, parathormon (PTH) och C-terminal peptid (CTx, en markör för bennedbrytning). Grönmassa och ensilage analyserades för ts, energi, råprotein och mineraler och DCAD beräknades med formeln ([Na +] + [K +]) - ([Cl-] + [S-]).

Resultaten visade att graden av hypokalcemi vid kalvning inte påverkades av ett lägre DCAD eller ett högre foderinnehåll av magnesium. Däremot orsakade MgCl2 en signifikant ökning av kalcium i urinen veckan före kalvning. Detta kan betyda att utfodring av MgCl2 prepartum ledde till en ökad aktivering av de mekanismer som reglerar kalciumbalansen och/eller att dessa mekanismer blev mer känsliga för utsöndringen PTH nära kalvning. Foderintaget påverkades inte av behandling och plasmanivån av CTx påverkades endast av ålder och kalvning. Det extra tillskottet av magnesium på MO- och MCL-behandlingarna resulterade i en ökad utsöndring av magnesium i urinen innan kalvning jämfört med kontrollgruppen. Därför kan den mängd magnesium som kontrollbehandlingen innehöll betraktas som tillräckligt för att uppfylla magnesiumbehovet hos sinkor nära kalvning.