Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Aggression och rädsla hos hund (Canis lupus familiaris) är ett vanligt beteende som ofta förekommer vid veterinärbesök. Förväntade möten med dessa hundar har påverkan på djurhälsopersonalen och deras arbetsmiljö där förvarningar kan tänkas spela en stor roll. Detta kandidatarbete inom djuromvårdnad lyfter förvarningar som en metod att inför ett möte kommunicera aggression, rädsla eller beteendeproblem hos en patient.
Arbetet syftar till att undersöka hur djurhälsopersonal påverkas av olika kommunikationsvägar vid aggressivitet hos hund och det genomfördes därför en intervjustudie där varningsmarkeringar i journalsystem och äldre journalanteckningar jämfördes med muntlig kommunikation via kollegor.
En urvalsenkät skickades ut via sociala medier och via e-post till kliniker i Sverige. Nio respondenter svarade på denna och slutligen genomfördes totalt sju intervjuer över Zoom, vilket innefattade fem djursjukskötare och två veterinärer. Intervjuerna anonymiserades, transkriberades och sammanställdes.
Då skillnader i åsikter kunde ses mellan olika individer innebar detta en svårighet att dra generella slutsatser. Vid en förvarning påverkades personalen initialt framför allt genom tankar om anpassningar i deras hantering av besöket, och större hundar framkallade fler tankar gällande säkerhet. Få upplevde negativa känslor inför ett möte, med visst förbehåll för vissa raser ofta baserat på tidigare upplevelser.
Flera deltagare såg förvarningar som nödvändiga för att förhindra negativa utfall, även om vissa såg fördelar med att inte känna till tidigare aggression. De flesta föredrog muntlig kommunikation, samtidigt ansågs möjligheten att göra en egen bedömning i stort som viktigare än specifika kommunikationsmetoder.
Skriftliga rutiner skulle kunna vara en lösning för att säkerställa gemensam förståelse mellan kollegor på kliniken. Framtida forskning behövs däremot för att kunna skapa en gold standard för kommunikation vid aggression hos hund samt fungerande rutiner.

Aggression and fear in dogs (Canis lupus familiaris) is a common behaviour that is often seen at veterinary visits. Anticipated meetings with these dogs have an impact on professionals in animal health care and their work environment where precautions are thought to have a big impact. In this independent project in veterinary nursing the word precaution is highlighted as a method to, ahead of a meeting, communicate aggression, fear or behavioural issues in a patient.
The aim of this project was to investigate how animal health professionals are affected by different communication channels upon precautions of dogs’ aggression, and thereby an interview study was conducted where cautionary labels in the medical journal and older records in the journal were compared to verbal communication with colleagues.
A selection survey was sent out via social media platforms as well as e-mails to veterinary clinics in Sweden. A total of nine respondents answered this and ultimately seven interviews were conducted over Zoom, with five veterinary nurses and two veterinarians. The interviews were anonymised, transcribed and summarised.
Since differences in opinions could be seen between different individuals, this entailed a difficulty to make general conclusions. Collectively, the staff were initially influenced to adapt their handling of the visit, and larger dogs caused more safety concerns. Few experienced negative feelings preceding an encounter, with some reservations regarding certain breeds often based upon previous experiences.
Multiple participants viewed precautions as a necessity to prevent negative outcomes, even if a few saw advantages with not knowing former aggression. Most of the participants preferred verbal communication with a colleague, however, the opportunity of making a conclusive personal assessment was at large seen as more important than any specific communication method.
Written procedures and routines could be a possible solution to ensure a common level of understanding between colleagues at the clinic. Future research is needed to be able to create a gold standard regarding routines on communication in relation to atypical behaviours.