Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Kaninen är Sveriges tredje vanligaste sällskapsdjur, men ingår trots detta inte i det svenska veterinär- och djursjukskötarprogrammet i samma utsträckning som hund och katt. Kaniner är bytesdjur vilket gör dem lättstressade samt att de döljer tecken på sjukdom. Det finns forskning om hur stress kan reduceras för dem, men det saknas studier huruvida det implementeras i det kliniska arbetet på svenska djurklinikers akutmottagningar. Syftet med arbetet var därmed att undersöka vilka åtgärder personalen utför på akutmottagningar för att reducera stress, samt om det skiljer sig beroende på typ av klinik och erfarenhet.
För att undersöka detta gjordes en enkätstudie vari klinikerna valdes ut genom ett stratifierat urval för att inkludera alla exotiska och kaninvänliga kliniker enligt kaninvälfärdsföreningen. Resterande kliniker identifierades med sökverktyget Google baserat på län för att få en geografisk spridning. Enkäten skickades ut till 21 kaninvänliga eller exotiska kliniker och 28 allmänna smådjurskliniker. Endast fullständiga svar inkluderades i studien.
I resultatet inkluderades 75 svar. Det var en relativt jämn fördelning av yrkesroller där majoriteten arbetade på allmänna smådjurskliniker/djursjukhus, följt av kaninvänliga och exotiska. Vid frågan om hur säkra respondenterna kände sig vid hantering av kaniner akut svarade 56% att de var ganska säkra eller helt säkra, medan 19% var ganska osäkra eller inte alls säkra. En övervägande del av klinikerna (72%) hade inget väntrum anpassat för kaniner men försökte sätta in de på undersökningsrum direkt, dock var kaninvänliga och exotiska kliniker mer benägna att ha ett väntrum utan rovdjur (67%) jämfört med allmänna kliniker (6%). När det kom till stressreducerande åtgärder vid olika moment var de mest förekommande halkfritt underlag; förbereda allt innan; linda in i handduk; ha buren på golvet och täcka buren vid transport. Den vanligaste anledningen att inte stressreducera var att kaninen var så akut dålig att det inte fanns tid (N=46), följt av okunskap (N=25).
Utifrån den här studien kan slutsatsen dras att flertalet stressreducerande åtgärder utförs på svenska djurklinikers akutmottagningar. Ingen tydlig skillnad i stressreducerande åtgärder kunde ses vid jämförelse på typ av klinik och erfarenhet. Frågan kan ställas i vilken utsträckning åtgärderna utförs i praktiken samt om de görs på grund av att respondenterna har kunskap om kaniner eller om de applicerar standardiserade metoder som används på andra djurslag. Metoderna har även bristande evidens vilket gör det svårt att avgöra huruvida de faktiskt minskar stress för kaniner. Det krävs därmed fler studier av högre kvalitet om kaninhantering och stressreducering för att kunna värdera åtgärdernas påverkan för kaninpatienter i det kliniska arbetet.

The rabbit is Sweden’s third most common pet, but despite that they are not included in Swedens veterinary and veterinary nurse programme to the same extent as dogs and cats. As prey animals, rabbits are prone to stress and instinctively hide signs of illness. There is research on how stress can be reduced for rabbits, however, there are no studies on whether it is implemented in the clinical work at Swedish animal clinic’s emergency rooms. The purpose of this study was therefore to examine what measures are being taken by the staff in emergency rooms to reduce stress, and if type of clinic and experience has an influence.
To examine this, a survey study was conducted in which the clinics were chosen through a stratified sample to include all exotic and rabbit-friendly clinics according to the Swedish rabbit welfare association. The rest of the clinics were identified based on county, using the search tool Google to get a geographical spread. The survey was sent to 21 rabbit-friendly or exotic clinics, and 28 general small animal clinics. Only complete responses were included in the study.
Totally 75 responses were included in the results. There was a relatively even spread of professional roles in which the majority worked at general small animal clinics/hospitals, followed by rabbit-friendly and exotic. Most had worked for 6–20 years (66%). When asked how safe they felt with handling rabbits in an emergency, 56% answered that they felt quite safe or completely safe, whereas 19% felt quite unsafe or not at all safe. A majority of clinics (72%) had no waiting area accommodated for rabbits but tried to put them in an examination room directly, however rabbit-friendly and exotic clinics were more prone to have a waiting area without predators (67%) compared to general clinics (6%). When it came to stress-reducing measures, the most frequent ones were non-slip surfaces; prepare everything beforehand; wrap in a towel; have the cage on the floor and cover the cage during transport. The most common reason to not stress-reduce was that the rabbit was so acutely unwell that there was no time (N=46), followed by lack of knowledge (N=25).
Based on this study the conclusion can be drawn that plenty of stress-reducing measures are being taken in Swedish animal clinic’s emergency rooms. No clear difference in stress-reducing measures could be seen when comparing type of clinic and experience. The question can be asked to what extent these are carried out in practice and whether they are done because the respondents have knowledge of rabbits or whether they apply standardized methods used on other animal species. The methods have lacking evidence which makes it difficult to determine whether they actually reduce stress for rabbits. More high-quality studies about handling rabbits and stress-reduction are therefore needed to evaluate how the measures affects rabbits in a clinical setting.