Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Detta arbete utforskar hur infrastruktur kvarbliven ifrån tidigare användning kan omvandlas till en attraktiv, funktionell och socialt hållbar offentlig miljö. Studien fokuserar på en tidigare järnvägskorridor längs Ätran, vilken av kommunen beskrivs som ett sår i stadslandskapet. Projektet analyserar platsens potential att utvecklas till ett sammanhängande och identitetsskapande promenadstråk som knyter samman stadskärnan, nybyggnadsområdet Rampen och det närliggande Årummet.
Syftet är att skapa ett gestaltningsförslag för den tidigare järnvägskorridoren, för att ge den ny användning, med särskilt fokus på lek, rörelse och rumslig konnektivitet. Arbetet prövar hur infrastruktur kan omtolkas för att genom omgestaltning ta vara på platsens historia. Där funktionellt bevarande låter platsens struktur, material och rörelselogik får ligga till grund för nya användningar snarare än att raderas. Projektet hoppas ha bidragit med insikter om de omvandlingsprocesser som sker i infrastrukturella miljöer i kontexten av små och medelstora städer.
Ansatsen kombinerar platsanalys, litteratur, iterativ design, samt fallstudier av relevanta referensprojekt: High Line, Superkilen, Banvallsleden och Wallanlagen. Dessa exempel har analyserats ifrån sina likheter och skillnader, däribland skala, landskapskaraktär och urban struktur. Därmed informerat en platsanpassad design för Falkenberg. Gestaltningsprocessen har varit iterativ och utforskande, där skisser, CAD-plan och 3D-modellering använts för att undersöka rumsliga samband, skala, siktlinjer och användarupplevelse.
Det framtida förslaget visar hur en tidigare barriär kan transformeras till ett linjärt offentligt rum där lek, vardagsrörelser och möten vävs samman. Lekfulla inslag integreras längs hela promenadstråket snarare än att koncentreras till en avgränsad lekplats, vilket främjar spontan användning och inkluderande nyttjande över åldersgränser. Den tydliga linjära strukturen stärker samtidigt den rumsliga sammankopplingen mellan stadsdelar, minskar upplevda och faktiska avstånd och förbättrar tillgängligheten för grupper med begränsad tillgång till bil, såsom barn, unga och äldre. Kvarvarande järnvägsspår och brofundamenten i ån får användning som aktiva inslag i förslaget, vilket förstärker platsens identitet och skapar en kontinuitet mellan historia och nutid.

This design project explores how abandoned infrastructure in the town of Falkenberg, Sweden, can be transformed into an attractive, functional, and socially sustainable public space. The project focuses on a former railway corridor along the river Ätran, described by the municipality as a scar in the urban landscape, and investigates its potential to become a connective, identity-forming promenade that links the town center, the new development area Rampen, and the riverside environment.
The aim of the project is to develop a design proposal for the adaptive reuse of the former rail corridor, integrating park and recreational functions with particular emphasis on play, mobility, and spatial connectivity. The work examines how historical infrastructure can be repurposed through functional preservation, allowing the site’s linear structure, material traces, and movement logic to inform new uses rather than being erased. The project also seeks to contribute design-based insights relevant to future processes of infrastructural transformation in small and medium-sized cities.
The methodological approach combines site analysis, literature studies, and case studies of relevant reference projects, including the High Line in New York, Superkilen in Copenhagen, Banvallsleden in Halland, and Hamburg’s Wallanlagen. These precedents inform a context-sensitive design strategy adapted to Falkenberg’s smaller scale, riverside setting, and historical character. The design process is iterative and exploratory, supported by sketches, mapping, and 3D-modelling to test spatial relationships, scale, sightlines, and user experience.
The resulting proposal demonstrates how a former barrier can be reinterpreted as a linear public space where play, everyday movement, and social interaction are interwoven. Playful elements are integrated along the promenade rather than confined to a conventional playground, encouraging spontaneous play and inclusive use across age groups. At the same time, the clear linear structure strengthens pedestrian connectivity, improves perceived proximity between urban areas, and enhances accessibility for groups with limited access to cars, such as children, young people, and older residents. Historical traces of the railway, including remaining bridge foundations in the river, are incorporated as active design elements, reinforcing the site’s identity and continuity between past and present.
The project concludes that the adaptive reuse of underutilized infrastructure can contribute not only to improved mobility and recreational value, but also to social sustainability, place identity, and ecological quality. While the proposal is conceptual and does not address technical construction details or implementation costs, it illustrates the potential of design-led approaches and 3D-modelling as tools for exploring complex urban transformations. Ultimately, the project highlights how modest, site-specific interventions can transform infrastructural remnants into meaningful public spaces that strengthen everyday urban life and long-term spatial coherence.