Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Välfärden för karnivorer som lever i djurparker eller liknande anläggningar är idag av hög relevans för att stärka deras välmående vilket har positiv inverkan på reproduktion, utbildning av allmänheten, forskning och bevarande genom re-introduktion av individer i deras naturliga habitat i det vilda. Därför arbetar man i många anläggningar med berikning för djuren där man uppmuntrar djuren till att utföra naturliga beteenden i större utsträckning genom att praktiskt sett förändra anläggningen, komplexiteten i vardagen och omvårdnaden av djuren direkt kopplat till artens beteendebiologi.
I följande studie har de tre karnivorarterna harrisvråk (Parabuteo unicinctus), snöleopard (Panthera uncia) och asiatisk klolös utter (Aonyx cinerea) studerats efter berikningar utifrån fem olika kategorier: foder-, sinnes-, födosöks- (kognitiv), miljö-, och sysselsättningsberikning (lek). En hona och en hane från varje art studerades. Resultaten visade att foder- och födosöksberikningarna skapade mest engagemang över samtliga karnivorarter trots deras skillnader i naturliga beteenden, men även inom varje art. Personligheter, allmäntillstånd, kön och tidigare erfarenheter kan ha påverkat då det var ett litet antal djur som studerades men studien har ett högt värde på individnivå för anpassningar av framtida berikningar för dessa individer.
Framtida studier bör fokusera på att ta fram fler sammanställningar på berikningar som kan fungera som en bas för berikningsförslag för djurvårdare som skall välja lämplig berikning för sina arter, men även på individnivå där tidigare erfarenheter och personligheter bör vägas in, för att bli en berikning som uppmuntrar till engagemang vilket leder till ökad välfärd.

The welfare of carnivores housed in zoological institutions or comparable facilities has become increasingly significant in efforts to enhance animal well-being. Improved welfare gives a positive influence on reproductive success, public education, scientific research, and conservation initiatives through the reintroduction of individuals into their natural habitats. Therefore, many institutions employ enrichment strategies designed to stimulate species-specific behaviors. Such measures involve practical modifications to enclosures, the introduction of greater environmental complexity, and adjustments in animal husbandry practices, all of which are directly connected to the behavioral biology of the species in question.
In this study, three carnivore species: Harris’s hawk (Parabuteo unicinctus), Snow leopard (Panthera uncia), and Asian small-clawed otter (Aonyx cinerea), were observed following the implementation of enrichment across five categories: feeding, sensory, foraging (cognitive), environmental, and occupational (play). One male and one female from each species were included. Results indicated that feeding and foraging enrichments got the highest levels of engagement across all species, despite differences in their natural behavioral repertoires, and also within species-specific contexts. Individual variation such as personality traits, general condition, sex, and prior experiences may have influenced outcomes, given the limited sample size. Nevertheless, the findings hold considerable value at the individual level, informing the adaptation of future enrichment programs for these animals.
Future research should focus on the development of comprehensive compilations of enrichment practices that can serve as resources for animal caretakers in selecting appropriate interventions for their species. Moreover, enrichment strategies should be fitted at the individual level, taking into account prior experiences and personality differences, thereby fostering engagement and ultimately leading up to enhanced welfare.