Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Syftet med denna studie är att undersöka hur skönhet kan förstås både som en subjektiv upplevelse och en objektiv mätbar kvalitet i relation till människans upplevelse av rum och rumslighet. Genom en tvärvetenskaplig litteraturstudie integreras perspektiv från fenomenologi, miljöpsykologi, neurovetenskap samt teorier från trädgård- och landskapsarkitektur med arkitekten och teoretikern Christopher Alexanders teorier om skönhet som levande struktur. Studien syftar inte till att formulera en slutgiltig teori utan att belysa hur olika kunskapsformer kan vävas samman för att förstå estetikens roll i gestaltad livsmiljö.
Genom en fenomenologisk och hermeneutisk ansats utvecklas syntesen Resonansens arkitektur som förklaringsmodell. Syntesen synliggör hur kropp, känsla, tanke och plats samverkar i upplevelsen av rum och rumslighet. Syntesen består av fyra samverkande delar: behovens arkitektur, känslornas och sinnenas arkitektur, hjärnans arkitektur och hjärtats arkitektur, vilka tillsammans med Alexanders 15 egenskaper utgör ett ramverk för att förstå hur skönhet kan uppstå som en form av resonans mellan människa och plats. När dessa arkitekturer är i koherens, när det inre och det yttre svarar på varandra, uppstår en upplevelse av liv, en resonans. Detta tolkas som en syntes av Alexanders Quality Without a Name, Pallasmaas tysta kunskap och Bornemarks syn på intuition och sinnlig erfarenhet.
Studien visar att skönhet inte kan reduceras till personlig smak eller stil utan bör förstås som en relationell, existentiell och kroppslig kvalitet där subjektiva upplevelser och objektiva strukturer samverkar. Skönhet framträder här som en levande struktur som stödjer orientering, mening och samhörighet. Den utvecklade syntesen Resonansens arkitektur föreslås som ett analytiskt verktyg för vidare forskning och praktik, där mätbara och omätbara värden kan mötas i ett gemensamt språk för gestaltad livsmiljö. Resultaten pekar även på behovet av en utvidgad kunskapssyn där intuition, kroppslighet, kreativitet och geometri erkänns som centrala dimensioner i förståelsen av skönhetens roll i landskapsarkitekturen.

The aim of this study is to examine how beauty can be understood both as a subjective experience and as an objectively measurable quality in relation to the human experience of space and spatiality. Through an interdisciplinary literature review, perspectives from phenomenology, environmental psychology, neuroscience, and theories from garden and landscape architecture are integrated with the architect and theorist Christopher Alexander’s theories of beauty as living structure. The study does not seek to formulate a final theory, but rather to highlight how different forms of knowledge can be woven together to understand the role of aesthetics in the designed living environment.
Using a phenomenological and hermeneutic approach, the synthesis The Architecture of Resonance is developed as an explanatory model. The synthesis reveals how body, feeling, thought, and place interact in the experience of space and spatiality. It consists of four interrelated parts: the architecture of needs, the architecture of emotions and senses, the architecture of the brain, and the architecture of the heart, which together with Alexander’s 15 properties form a framework for understanding how beauty can arise as a form of resonance between person and place. When these architectures are coherent, when the inner and the outer respond to each other, an experience of life and resonance appears. This is interpreted as a synthesis of Alexander’s Quality Without a Name, Pallasmaa’s tacit knowledge, and Bornemark’s perspective on intuition and sensory experience.
The study shows that beauty cannot be reduced to personal taste or style, but should be understood as a relational, existential, and bodily quality where subjective experiences and objective structures interact. Here, beauty appears as a living structure that supports orientation, meaning, and belonging. The developed synthesis The Architecture of Resonance is proposed as an analytical tool for further research and practice, where measurable and immeasurable values can meet in a common language for the designed living environment. The results also point to the need for an expanded view of knowledge, where intuition, embodiment, creativity, and geometry are recognized as central dimensions in understanding the role of beauty in landscape architecture.