Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Uppsatsen undersöker hur efterkrigstidens bostadspolitiska ambitioner tog social och rumslig form i svenska och danska radhusområden under 1950-talet. Genom platsbesök och studier av bostadsområden i Stockholm och Öresundsregionen analyseras hur landskapsarkitektur och radhusbebyggelse organiserade relationen mellan privata bostäder, halvprivata gårdsrum och gemensamma grönytor. Studien bygger på litteraturstudier, historiskt källmaterial samt visuella analyser av planstruktur och rumsliga samband. Det historiska materialet ställs därefter i relation till framtidens bostadsplanering utifrån sociala och estetiska perspektiv.

Analysen visar att radhusområdet vid denna tid utgjorde ett bostadspolitiskt experiment där småhusets rumsliga kvaliteter kombinerades med hyresbostadens ekonomiska och organisatoriska struktur. Genom allmännyttiga och kooperativa beställare kunde radhuset utvecklas som en relativt tillgänglig bostadsform samtidigt som landskapsarkitekturen fick en central roll i att gestalta vardagslivets vistelserum. Gränser mellan privat och gemensamt utformades ofta som gradvisa övergångar där vegetation, terräng och gångstråk skapade socialt orienterade bostadsgårdar.

Samtidigt visar studien att de sociala ambitionerna inte alltid realiserades fullt ut. I flera fall blev hyrorna för höga för arbetarklasshushåll och över tid har många områden omvandlats till ägda bostäder. Detta synliggör hur bostadsområdens sociala funktion är beroende av bredare institutionella och ekonomiska villkor. Uppsatsen argumenterar därför för att landskapsarkitektur inte kan förstås isolerat från bostadspolitik och förvaltningsformer. Erfarenheterna från 1950-talets radhusplanering visar att generösa och socialt orienterade bostadsgårdar möjliggjordes genom en stark koppling mellan gestaltningsideal och välfärdsstatens bostadspolitiska projekt. I relation till dagens planeringsdebatt pekar studien på att framtidens bostadsnära landskap i hög grad avgörs av de politiska och institutionella förutsättningar som styr bostadsbyggandet.

This thesis examines how the social ambitions of post-war housing policy were translated into spatial and landscape architectural form in row-housing neighbourhoods in Sweden and Denmark during the 1950s. Through case studies in Stockholm and the Öresund region, the study investigates how landscape design and structure organised relationships between private dwellings, semi-private courtyards and shared green spaces. The research combines literature review, archival material and visual spatial analysis through maps and illustrations.

The findings indicate that the row-housing neighbourhood emerged as a housing model positioned between the detached house and the apartment block. Supported by municipal housing companies and cooperative structures, the row house could be developed as a rental housing type that combined high spatial quality with collective ownership and management. Within this framework, landscape architecture played a crucial role in structuring everyday environments. Boundaries between private and communal spaces were typically articulated as gradual transitions through vegetation, topography and pedestrian paths, producing socially oriented residential landscapes.

However, the study also shows that the social ambitions of these projects were only partially realised. In several cases the rent levels remained too high for working-class households, and many areas were later converted into owner-occupied housing. These developments highlight the dependence of aesthetic ideals on broader economic and institutional frameworks.

The thesis therefore argues that landscape architecture in housing environments cannot be understood independently of housing policy and governance structures. The historical example of 1950s row-housing demonstrates how generous and socially oriented residential landscapes were made possible through the close alignment of spatial design and welfare-state housing policies. For contemporary planning debates, the study suggests that the future of residential landscapes is shaped less by design principles alone than by the political conditions under which housing is produced.