Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

En stor del av urbana parkmiljöer utgörs av kortklippta gräsmattor. Dessa ytor fyller viktiga sociala och rekreativa funktioner, men bidrar i begränsad utsträckning till biologisk mångfald och andra ekosystemtjänster. I takt med ökade krav på ekologiskt hållbar stadsutveckling har därför intresset ökat för att utveckla alternativa vegetationstyper som kan stärka parkernas ekologiska värden. Samtidigt behöver sådana förändringar ta hänsyn till parkernas funktioner och allmänhetens acceptans.

Denna studie undersöker hur gräsmattor i urbana parkmiljöer kan omgestaltas för att öka ekologisk hållbarhet utan att förlora parkernas sociala och rekreativa funktioner. Arbetet har genomförts som en litteraturstudie där tidigare forskning kring olika typer av markvegetation i urbana parker har analyserats. De vegetationstyper som behandlas är slåtteräng, ettåriga blomsterplanteringar, förvildad gräsmatta och örtmatta. I litteraturen identifieras både ekologiska möjligheter och begränsningar med dessa vegetationstyper, liksom målkonflikter mellan ekologiska ambitioner och parkers sociala funktioner. Studien belyser även olika designstrategier, såsom funktionell zonering, tecken på omsorg, klippfrekvens och pedagogik, som kan bidra till att öka acceptans och samtidigt stärka vegetationens ekologiska potential.

Resultaten visar att inget enskilt alternativ fullt ut kan ersätta gräsmattans funktion i urbana parker. I stället framstår alternativa vegetationstyper främst som kompletterande element som kan integreras i parkmiljöer beroende på platsens skala, funktion och användningsgrad. Studien visar att framgångsrik omgestaltning kräver en kombination av flera strategier, där funktionell zonering, successiv implementering, genomtänkt etablering och skötsel samt tydliga visuella signaler för aktiv förvaltning spelar en central roll. Även pedagogik, kommunikation och skyltning kan bidra till att öka förståelsen för mer naturlika vegetationstyper och därmed stärka deras sociala legitimitet.

Sammantaget pekar studien på att omgestaltning av gräsmattor i urbana parker bör förstås som en balans mellan ekologiska och sociala värden. Genom platsanpassad planering och medvetna designval finns potential att integrera mer biologiskt rika vegetationstyper i parkmiljöer utan att förlora viktiga rekreativa funktioner.

A large proportion of urban park environments consists of short-cut lawns. While these areas serve important social and recreational functions, they contribute to a limited extent to biodiversity and other ecosystem services. As demands for ecologically sustainable urban development increase, interest has grown in developing alternative vegetation types that can enhance the ecological value of urban parks. At the same time, such changes must consider the functional role of parks and public acceptance.

This study examines how lawns in urban park environments can be redesigned to increase ecological sustainability without compromising their social and recreational functions. This study was conducted as a literature review in which previous research on different types of ground vegetation in urban parks was analyzed. The vegetation types addressed include urban meadows, annual flower plantings, naturalized lawns and tapestry lawns. The literature identifies both ecological opportunities and limitations associated with these vegetation types, as well as potential conflicts between ecological ambitions and the social functions of parks. The study also highlights various design strategies, such as functional zoning, cues to care, mowing frequency and educational measures, that can increase public acceptance while strengthening the ecological potential.

The results indicate that no single alternative can fully replace the functions of lawns in urban parks. Instead, alternative vegetation primarily appears as complementary elements that can be integrated into park environments depending on the scale, function, and level of use of a site. This study shows that successful redesign requires a combination of strategies, where functional zoning, gradual implementation, well-considered establishment and maintenance practices and clear visual signals of active management play a central role. Educational initiatives, communication, and signage can also contribute to increasing understanding of more naturalistic vegetation types and thereby strengthen their social legitimacy.

Overall, this study suggests that the redesign of lawns in urban parks should be understood as a balance between ecological and social values. Through site-adapted planning and conscious design choices, there is potential to integrate more biologically rich vegetation types into park environments without losing important recreational functions.