Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Nyliberalismens påverkan på landskap är gradvis och komplex och rör både materiella och immateriella dimensioner. Denna artikel hävdar att planeringsteorins diskurs om allmänvärde erbjuder ett värdefullt perspektiv för att kritiskt granska denna utveckling. Med hjälp av Bacchis metod What’s the Problem Represented to Be? (WPR) analyseras svensk strandskyddspolitik, baserat på offentliga utredningar och propositioner från 1930-talet till idag, för att spåra hur diskursen om allmänvärde har förändrats över tid.

Litteraturen som används spänner över tre forskningsfält: kritiska analyser av nyliberalism, rättighetsbaserade landskapsstudier och planeringsteoretiska perspektiv på allmänvärde. Nyliberalism förstås här som en gradvis process som omformar både samhälle och landskap. Som kontrast används litteraturen om rätten till landskap, vilken belyser alternativa sätt att förstå värde, rättigheter och tillgång. Planeringsteorin bidrar med fyra modeller för hur allmänvärde kan definieras och legitimeras: nyttobaserad (utilitarian), enhetlig (unitary), rättighetsbaserad (deontic) och dialogisk (dialogic).

Resultaten pekar på en förskjutning från en enhetlig (unitary) och rättighetsbaserad (deontic) förståelse (1930–70-tal), med fokus på kollektivt välbefinnande och allmänhetens inneboende rätt till naturen, till en mer nyttobaserad (utilitarian), proceduriell och delvis dialogisk (dialogic) logik (från 1990-talet). Under de senaste decennierna har begreppet dessutom breddats till att inkludera ekologiska mål, framtida generationer och landsbygdsutveckling, vilket ofta används för att legitimera motstridiga mål.

I dag framställs motsättningar, både mellan olika politiska prioriteringar och mellan kollektiva och privata anspråk på landskapet, i hög grad som frågor om ”balans av intressen” snarare än ideologiska konflikter. Här spelar ett teknokratiskt och proceduriellt språkbruk en central roll: konflikter ramas in som tekniska avvägningar (balans, proportionalitet) och rättvisa förstås främst genom process (dialog, lokal förankring). Detta tenderar att dölja underliggande motsättningar och försvaga allmänvärdets substantiella innebörd.

Med hjälp av WPR-analysen blir det tydligt hur problemrepresentationen har förskjutits: från att strandskyddet historiskt motiverades som ett skydd för allmänhetens tillgång, till att skyddet i sig allt oftare framställs som problemet: ett hinder för äganderätt, utveckling och lokal anpassning. Genom en nyliberal lins kan denna utveckling tolkas som att strandskyddet i allt högre grad förstås och legitimeras som ett instrument för att balansera konkurrerande intressen och främja utveckling, snarare än som en självklar kollektiv rättighet. Detta innebär att dess substantiella funktion – att garantera allmänhetens tillgång till landskapet – försvagas.

The influence of neoliberalism on landscapes is gradual and complex, affecting both material and immaterial dimensions. This article argues that planning theory’s discourse on public value offers a valuable perspective for critically examining this development. Using Bacchi’s method What’s the Problem Represented to Be? (WPR), Swedish shoreline protection policy is analyzed, based on public inquiries and government bills from the 1930s to the present, in order to trace how the discourse on public value has changed over time.

The literature used in this study spans across three fields: critical analyses of neoliberalism, rights-based landscape studies, and planning theory perspectives on public value. Neoliberalism is understood here as a gradual process that reshapes both society and landscape. In contrast, literature on the right to landscape is used to highlight alternative ways of conceptualizing value, rights, and access. Planning theory contributes four models for how public value can be defined and legitimized: utilitarian, unitary, deontic, and dialogic.

The results point to a shift from a unitary and deontic understanding (1930s–70s), emphasizing collective well-being and the public’s inherent right to nature, toward a more utilitarian, procedural, and partly dialogic logic (since the 1990s). In recent decades, the concept has also broadened to include ecological goals, future generations, and rural development, often used to legitimize conflicting objectives.

Today, conflicts, both between different political priorities and between collective and private claims on the landscape, are increasingly framed as matters of “balancing interests” rather than ideological struggles. Here, technocratic and procedural language plays a central role: conflicts are framed as technical trade-offs (balance, proportionality), and justice is understood primarily through process (dialogue, local anchoring). This tends to obscure underlying tensions and weakens the substantive meaning of public value.

Through the WPR analysis, it becomes clear how problem representations have shifted: from shoreline protection historically being justified as safeguarding public access, to protection itself increasingly being portrayed as the problem: a barrier to property rights, development, and local adaptation. Viewed through a neoliberal lens, this development can be interpreted as shoreline protection increasingly being understood and legitimized as an instrument for balancing competing interests and promoting development, rather than as a self-evident collective right. This implies a weakening of its substantive function—to guarantee the public’s access to the landscape.