Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

I Sverige har betesskador på ungskogar länge varit ett omdiskuterat ämne inom skogsbrukets sektor. Redan för flera hundra år sedan fanns det fakta om att djur som exempelvis älg och hjortdjur orsakade betesskador på ungskogar. Med tiden blev råvaran trä alltmer viktigare och skogsbruket utvecklades. I relation till detta blev betesskador mer omfattande. Lösningar för att minska betesskador i samspel med den ökande populationen utav klövviltstammar började diskuteras och medel i form av viltskyddsbehandling började användas, samt anpassning utav skogsskötsel.

Syftet med denna studie är att jämföra omfattningen av viltskador i relation till storleken på viltstammarna för att få en bredare förståelse kring sambandet mellan viltpopulationens utveckling och skogsskador. Studien utvärderar även hur skadebilden påverkas av olika metoder, såsom kemiska behandlingar och anpassad skogsskötsel.

Studien har genomförts på fastighet Em 1:1 belägen i Mönsterås kommun, och insamlingen av data har gjorts med hjälp av fältinventering av betesskador samt drönarinventering av viltstammarnas population.

Resultaten i studien visar en tydlig koppling. Områdena med högst viltstammar uppvisar den högsta skadefrekvensen vilket uppgick till 44 procent på huvudträdslagen, medan de områdena med lägre viltstammar låg på mellan 29–31 procent. En statistisk hypotesprövning bekräftade med 99,9 procents säkerhet att behandlade bestånd hade betydligt färre betesskador än obehandlade. Därefter styrker en regressionsanalys dessutom att högre andel RASE/björk hade ett samband med lägre skadenivåer.

Slutsatser ur studien visar att genom viltskyddsbehandling, samt anpassad skogsskötsel i form av att lämna lövträd vid röjning ger en positiv effekt på att betesskador på huvudträdslagen tall och gran minskar. En annan slutsats visar att det inte bara är älgen som orsakar betesskador, utan även de andra hjortdjuren. Slutsatsen som hela studien mynnar ut i är att det går att utföra ett hållbart skogsbruk i relation med höga viltstammar.

In Sweden, grazing damage to young forests has long been a debated topic within the forestry sector. Already several hundred years ago, there were facts that animals like moose and other deer caused grazing damage to young forests. Over time, raw material wood became increasingly important, and forestry developed, and in relation to this, grazing became more extensive. Solutions to reduce the grazing damage in conjunction with the increasing population of ungulate began to be discussed and chemical treatment was introduced, along with adaptations in the forest management.

The purpose with this study is to compare the extent of wildlife damage in relation to ungulate population, to get a broader understanding of the relationship between wildlife populations dynamics and forest damage. The study also evaluates how damage patterns are affected by different methods, such as chemical treatments and adapted forest management practices.

Data collection has been carried out at the property Em 1:1 located in Mönsterås municipality, in the form of field inventories of browsing damage and drone surveys of the ungulate populations.

The results of the study show a clear connection. Areas with the highest wildlife populations exhibited the highest damage frequency, amounting to 44 percent on the main tree species while areas with lower wildlife numbers ranged between 29 and 31 percent. A statistical hypothesis test confirmed with 99.9 percent certainty that treated stands had significantly fewer browsing damages than untreated stands. A regression analysis furthermore demonstrated that a higher proportion of RASE/birch was associated with lower levels of damage.

Conclusions from the study show that through chemical protection treatment, as well as adapted forest management in the form of leaving deciduous trees when clearing, there is a positive effect on reducing grazing damage on the main tree species pine and spruce. Another conclusion shows that it is not only the moose that causes grazing damage, but also deer. The conclusion that the entire study leads to is that it is possible to have sustainable forestry in relation to high populations of wild animals.