Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Stånds (Jacobaea vulgaris) är ett giftigt ogräs som sprider sig i södra Sverige och har nyligen fått uppmärksamhet av både Statens jordbruksverk och Länsstyrelsen Skåne. Den hittas främst i långvariga vallar och ruderatmarker och kan vara mycket farlig för betesdjur. Hela plantan är mycket giftig, oavsett om plantan är död eller levande. Giftet ger permanenta skador på levern och en förgiftning kan därför både ske akut och kroniskt om små mängder äts under en längre tid.
Syftet med detta kandidatarbete är att genom en litteraturstudie och intervjuer med rådgivare i Götaland och lantbrukare i Skåne skapa en bild av hur utbredd stånds är, hur den sprider sig och lämpliga metoder för att bekämpa den under olika förutsättningar.
Stånds är en bienn kolonisatör med förmåga att sätta många frön. Studier har visat att stånds kan producera upp till 200 000 frön per planta. Dessa frön kan ligga i groningsvila i mellan tio och tjugo år innan grobarheten försvinner. Den har både vindspridda frön och frön som den släpper rakt ner. De vindspridda fröna kan nyttja flera spridningsvägar som djur, vatten och troligen trafik då vindspridda frön från andra arter kan sprida sig genom att fastna på och transporteras med fordon, men även via vinddrag från passerande bil- och tågtrafik. Plantorna kan även föröka sig vegetativt, speciellt vid skador. Fröplantorna har mycket dålig konkurrenskraft och kräver en störning i vegetationen för att överleva. En vuxen planta trycker däremot undan annan vegetation med sin stora bladrosett och när den vuxna plantan sedan dör lämnar den en lucka som nya plantor kan gro i. Faktumet att den har stor fröproduktion av två typer av frö, gör att den kan sprida sig över stora områden och etablera nya bestånd samtidigt som några frön stannar kvar och förökar det befintliga beståndet.
En framgångsrik bekämpning kräver uppföljning under flera års tid för att säkerställa att inga nya plantor kommer upp och producerar frön. På åkermark kan stånds bekämpas kemiskt, men genom att bryta av vallar med öppen odling i några år kan etablering av stånds förebyggas. På naturbetesmarker måste stånds hållas borta med en genomtänkt betesstrategi som förhindrar att det blir luckor i beståndet. Om stånds etablerar sig måste denna bekämpas manuellt genom uppgrävning. Möjligtvis kan stånds bekämpas termiskt, men inga studier har hittats om detta, eller biologiskt med får, då de tål högre doser än andra djur.
I landskapet kring fälten hittas ofta stånds i stora mängder på ruderatmarker och efter vägkanter och banvallar. I intervjuerna framkom att kunskaperna kring stånds anses vara dålig hos ansvariga för dessa marker (kommuner, Trafikverk, etc.).
I framtiden behövs mer forskning kring icke-kemiska bekämpningsmetoder mot stånds som är rationella och kan användas på stora ytor. Vidare bör man undersöka om stånds sprids med trafik längs vägar och järnvägar. Om detta går att visa fås ett starkt argument för att Trafikverket och kommuner måste hålla efter stånds på sina marker. Ett generellt krav på alla markägare att ta bort stånds hade varit bra för att förhindra spridning av ogräset. Men detta kan ge negativa konsekvenser för de lantbrukare som har naturbetesmarker som är täckta av stånds till den grad att det inte finns någon rimlig metod att bekämpa arten med.

Ragwort (Jacobaea vulgaris) is a poisonous weed which is spreading in southern Sweden. Its increase has caught interest of both the Swedish Board of Agriculture and the County Administrative Board of Skåne. It is found mainly in leys and on ruderal sites and it is very poisonous for grazing livestock. The whole plant is poisonous regardless of it being dead or alive. The poison causes permanent damage to the liver and poisoning may therefore be both acute and chronic if small amounts are eaten during an extended period.
The purpose of this bachelor thesis is to explore the way ragwort spreads; how widespread it already is and methods of combating it. This will be accomplished by a literature study and interviews with farmers from Skåne and farm advisors active in Götaland.
Ragwort is a biennial colonizer with an ability to set many seeds; studies have counted up to 200 000 per plant. These seeds can lie dormant in the soil between ten and twenty years before dying. Two types of seeds are produced and fall near the plant. One of the types of seed can be spread by several vectors such as animals, water and probably traffic since similar seeds can be spread by vehicles and wind draft from these. The plants may also reproduce vegetatively, especially if damaged. Seedlings are not competitive and requires a disturbance in the vegetation to survive. Once a plant has reached adulthood its big leaf rosette pushes the surrounding vegetation away. This causes an opening to form in the vegetation when the adult plant dies, in which new seedlings can grow and survive.
A successful control of ragwort requires vigilance during many years to make sure that no new plants germinate and set new seeds. On cropland ragwort may be controlled with chemicals or prevented from establishing itself by breaking the lay and growing annual crops for a few years. On natural pasture the sward must be kept competitive through well-planned grazing. If ragwort establishes itself, it must be removed manually. Thermic control of ragwort could perhaps be an alternative, but no studies on the subject has been found. Grazing with sheep could also work, since they are not as sensitive to the poison as other animals.
In the landscape around the fields, ragwort is commonly found in great numbers on ruderal sites and along roads and railroads. The interviews revealed that the knowledge of ragwort is considered to be low among those responsible for these lands, mainly the Swedish Transport Administration and municipalities.
In the future, studies are needed to find non-chemical control methods that are viable to use on large areas. A study of whether ragwort is spread via roads and railways would also be useful. If it finds that ragwort spreads via roads and railways it can be used as an argument for forcing the Swedish Transport Administration and municipalities to act against ragwort on their land. A demand on all landowners for removing ragwort from their property would be beneficial for stopping its continued spreading. This can however be detrimental for farmers with natural pasture that has been infested with ragwort to such a degree that it is not feasible to control it with available methods.