Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Stillasittande är ett växande samhällsproblem, där den ökade digitaliseringen bidrar till
en livsstil som medför förhöjd risk för en rad hälsorelaterade sjukdomar. För att vända
denna negativa trend behövs planering av salutogena miljöer som uppmuntrar till
fysisk aktivitet, året om. Genom sitt arbete kan landskapsarkitekten bidra till att
underlätta människors val av en mer hälsosam livsstil. Forskning kring vistelse och
aktivitet i natur och parker påverkar vår livskvalitet och hälsa positivt. Trots detta väljer
många att hålla sig inomhus under vintern.
Genom en autoetnografisk ansats undersöktes hur löpning - en av de mest populära
idrotts- och motionsaktiviteterna i Sverige - kan främjas i två av Malmös centrala parker
under vintern genom att identifiera hinder och möjligheter. Syftet med detta arbete,
utöver att identifiera brister och möjligheter i några av Malmös parkmiljöer med fokus
på vinteranpassning för löpning, var även att utvärdera autoetnografi som metod och
verktyg för landskapsarkitekten för att lära känna en plats. Arbetet utvecklades utifrån
en kombination av tre metoder; (1) en litteraturöversikt, (2) autoetnografi samt (3)
intervjuer som kan ses som samtal vilka sker inom autoetnografins ramar.
Undersökningen fann att autoetnografi genom löpupplevelser över tid kan bidra till en
djupare förståelse för en plats. Däremot är metoden mycket tidskrävande, vilket kan
göra det svårt för landskapsarkitekten att tillämpa autoetnografi i praktiken då projekt
oftast är begränsade vad gäller resurser och tid.
Studien identifierade flera hinder och möjligheter kopplade till vinteranvändning av
motionsslingor i stadens parker. De mest framträdande fynden rör behovet av god
belysning för att öka tryggheten under mörka årstider samt vikten av
sammanhängande slingor, då avbrott i form av korsande trafikstråk riskerar att störa
löparens rytm och värmereglering.
Denna studie visar hur autoetnografi kan fördjupa förståelsen av vinterlöpning i urbana
parkmiljöer, men pekar också på flera vägar för vidare forskning. Framtida studier
skulle med fördel kunna kombinera autoetnografi med intervjuer eller fokusgrupper för
att belysa hur kön, ålder, funktionalitet och kulturell bakgrund påverkar upplevelsen av
vinterlandskap. Det vore även värdefullt att följa specifika parker över längre
tidsperioder och i varierande väderförhållanden, för att fånga hur årstidernas
skiftningar påverkar löpvanor och platsanvändning. Organiserade löparaktiviteter,
såsom gruppträning och lopp, kan dessutom studeras för att förstå den gemensamma
rörelsens betydelse för rumslig upplevelse. Slutligen bör framtida forskning undersöka
vilka incitament som motiverar parkbesök under vintern, som ett sätt att informera
utformning och aktivering av offentliga rum under årets kallare månader.

Sedentary behavior is a growing public health concern, with increasing digitalization
contributing to a lifestyle that heightens the risk of various health-related conditions. To
counter this trend, there is a need for planning of salutogenic environments that
promote physical activity throughout the year. Through their work, landscape architects
can facilitate healthier lifestyle choices. Research shows that spending time and
engaging in activities in parks and nature positively affects our health and quality of life.
Despite this, many people choose to stay indoors during the winter months.
Using an autoethnographic approach, this study explored how running—one of the
most popular forms of exercise in Sweden—can be supported during wintertime in two
of Malmö’s central parks by identifying barriers and opportunities. The aim was not
only to assess the parks' limitations and potentials in terms of winter-adapted running
environments, but also to evaluate autoethnography as a method and tool for
landscape architects to gain deeper knowledge of a site. The study was based on a
combination of three methods: (1) a literature review, (2) autoethnography, and (3)
interviews conducted within the framework of the autoethnographic process.
The investigation found that autoethnography, through repeated running experiences
over time, can provide valuable insight into how a place is perceived and used.
However, the method is time-consuming, which may limit its practical applicability in
landscape architecture, where projects often face constraints in terms of resources
and deadlines.
The study identified several shortcomings and development potentials regarding the
winter use of running trails in urban parks. The most prominent findings include the
need for adequate lighting to enhance perceived safety during darker seasons, and the
importance of coherent running loops—since interruptions such as intersecting roads
may disrupt runners’ rhythm and thermal regulation.
This research demonstrates how autoethnography can deepen the understanding of
winter running in urban park settings, while also pointing toward future research
directions. Further studies could combine autoethnography with interviews or focus
groups to illuminate how gender, age, physical ability, and cultural background shape
the experience of winter landscapes. It would also be beneficial to study specific parks
over extended time periods and under varying weather conditions to better understand
how seasonal shifts affect running habits and space usage. Organized running
activities—such as group workouts and races—may additionally be studied to examine
how collective movement shapes spatial experience. Finally, future research should
investigate what motivates park visits during the winter season, in order to inform both
the design and programming of public spaces during the colder months of the year.