Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Dagens klimatförändringar kräver nya angreppssätt och perspektiv inom landskapsarkitekturen
och stadsplaneringen. En posthumanistisk teori har föreslagits för att bättre förstå vår värld.
Arbetet undersöker det posthumanistiska ur ett landskapsarkitekturperspektiv och utforskar
koncept så som antropocen, assemblage, intrassling och icke-mänskliga aktörer. Detta görs i
relation till havet, där slutsatsen dras att havet kan ses som icke-mänsklig aktör i kustnära
landskap. Ett påstående som vidare granskas i en fallstudie i Simrishamn, där en experimentell
ingång tas till fallstudien för att utforska relationerna mellan kuststaden, dess invånare och havet.
Efter kartanalyser av havet, terräng, bebyggelse, historia et cetera samt ett platsbesök i
Simrishamn, lyfts ett antal platser fram som mer utsatta för översvämningsrisk och stormpåverkan.
Slutsatsen dras även i arbetet att ett mer-än-mänskligt perspektiv och synen på havet som en aktör
kan vara behjälpliga i planerandet av klimatanpassandet av det kustnära landskapet.

Climate change demands new approaches and perspectives when it comes to landscape
architecture and urban planning. Posthumanism has been proposed to better understand our world.
This paper explores this posthuman perspective from a landscape architecture point of view, and
examines concepts such as the Anthropocene, assemblage, entanglement and non-human actors.
This is done in relation to the ocean, where the conclusion is drawn that the ocean can be seen as a
non-human actor in coastal landscapes. A conclusion that furthermore is explored through a case
study in Simrishamn, where an experimental approach is taken to the case study as a way to
analyze the relations between the coastal city, its habitants and the ocean. From analyzing maps of
the ocean, terrain, buildings, history and more, together with a site visit in Simrishamn, a number
of places are pointed to as being vulnerable to flooding and being affected by storms. The
conclusion is furthermore being drawn in the paper that a more-than-human sensibility and the
view of the ocean as a non-human actor can be helpful for climate adaptations in the planning of
the coastal near landscape.