Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Mosippan, Pulsatilla vernalis, en flaggskeppsart för brandgynnade arter i skogen och ljunghedar, är på nedgång i Sverige och i resten av sitt utbredningsområde i Europa. Arten är klassad som Starkt hotad (EN) i Sverige. I egenskap av att vara en hotad växtart följs den upp av det ideella nätverket Floraväktarna, som har samlat in en ansenlig mängd data om arten. Sedan 1980-talet har 1407 lokaler registrerats, och totalt 7838 inventeringar utförts för arten. Jag har analyserat dessa data i RStudio för att: 1) undersöka hur utdöenderisk hänger ihop med populationsstorlek 2) undersöka hur överlevnaden skiljer sig från söder till norr, 3) göra en empirisk sammanställning över orsaker till lokala utdöenden som noterats av floraväktare, 4) undersöka hur stort hot de invasiva arterna blomsterlupin och kanadensiskt utgör för arten, och 5) utvärdera effekten av de olika naturvårdsåtgärderna som utförts för arten.
Resultaten visar att mosippan har klarat sig betydligt sämre i södra än i norra Sverige, och att risken för utdöende är större ju mindre lokalernas populationer är. Den vanligaste orsaken till utdöende var olika former av igenväxning. Lika många lokaler har påverkats av igenväxning i alla landsdelar, men i södra Sverige verkar igenväxning i fältskiktet spela större roll, medan det i Norrland rör sig om igenväxning i krontaket. Den absolut vanligaste orsaken till utdöende var en tät mossmatta invid plantorna, vilket förhindrar mosippans föryngring. Oförsiktiga åtgärder inom skogsbruk och vägunderhåll har orsakat fler utdöenden i södra Sverige än i norra Sverige. De invasiva arterna förekommer på få mosippslokaler. Blomsterlupin har varit närvarande på två lokaler som dött ut, men växten har inte orsakat utdöendena. Kanadensiskt gullris har inte rapporterats på någon lokal där mosippan dött ut.
Utvärderingen av åtgärderna visar att bränningar ger störst positiv effekt mätt i procentuell förändring av populationen. Större röjningar har dock visat sig ge positiva resultat i ungefär lika stor andel av utförandena som bränningar, men med mindre absoluta ökningar. Mindre röjningar har inte lett till ökningar, och det här beror nog på att åtgärden är otillräcklig för att motverka igenväxningen på mosippans växtplatser. Gallringar har visat sig vara övervägande positiva, men har inte gett lika stora absoluta ökningar som bränningar och större röjningar. Insådd kan inte stärka en population på egen hand, men är ett gott komplement till vegetationsröjande åtgärder. För att säkerställa mosippans överlevnad behöver åtgärdsarbetet fortsätta.
Mosippan kan inte klara sig på egen hand då naturliga störningar i form av skogsbränder och bete i den svenska skogen har minskat avsevärt de senaste 200 åren, vilket har lett till en omfattande igenväxning som kraftigt försämrat förutsättningarna för naturlig föryngring.

Spring pasque flower, Pulsatilla vernalis, a flagship species for pyrofilic species in European forests and heaths, is declining in Sweden and the rest of its geographic range in Europe. The species is red listed as Endangered (EN) in Sweden. Being a threatened plant species, it is monitored by the Swedish Flora Guardians [Floraväktarna], a network of volunteers that has collected extensive data on the species. Since the 1980s, 1407 sites have been registered so far, and a total of 7838 surveys have been conducted for the species. I have analyzed this data using RStudio to: 1) examine how survival depends on population size, 2) examine how population survival differs from north to south, 3) make an empirical compilation over the different causes for local extinctions that have been noted by flora guardians, 4) examine how large of a threat the two invasive species Lupinus polyphyllus and Solidago canadensis pose, 5) and evaluate the different conservation measures that have been performed for the species.
The results show that P. vernalis has a lower survival rate in the southern part of its Swedish geographic range than in the north, and that the risk for local extinctions is greater for smaller populations. The most common category of cause for local extinctions were different forms of overgrowth from competing vegetation. Overgrowth has affected roughly an equal number of sites in the regions (Götaland, Svealand and Norrland), but in Götaland it seems that encroachment by the field layer is a larger problem, while canopy closure is more common in Norrland. Overall, the form of overgrowth that has caused the greatest number of local extinctions was thick moss mats around plants of P. vernalis, partly by hindering successful establishment of new individuals. Incautious forestry operations and road maintenance measures have caused a greater number of local extinctions in southern Sweden. The invasive species are present on few sites. Lupinus polyphyllus has been reported on two sites that have gone extinct, although it did not cause the extinctions. Solidago canadensis hasn’t been present on any site that has gone extinct.
The evaluation of five conservation measures categories shows that prescribed burnings gave the largest positive effect, measured in percent change of the population. Greater removals of competing vegetations have, however, been shown to have roughly the same success rate as prescribed burns, although with smaller percentage gains. Lesser removals of competing vegetation have not led to significant increases of P. vernalis. This is probably due to the measure being insufficient to counteract the ongoing overgrowth on many sites. Forest thinning has also been shown to have an overall positive effect, although not as great as greater removals and prescribed burns. Sowing seeds cannot strengthen a population on its own but serves as a great complementary measure alongside control of competing vegetation.
To secure the long-term survival of P. vernalis, conservation efforts must continue, since the species can no longer survive independently due to the greatly diminished disturbances caused by of natural fires and grazing in Swedish forests over the last 200 years, which has led to extensive overgrowth in both the field layer and the canopy.