Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Management, research and conservation interventions of the African buffaloes (Syncerus caffer), such as transport, disease testing or pregnancy controls, often require immobilisation. There are many possible drugs and combinations of drugs that can be used, although few have been evaluated for African buffalo. This study aimed to assess the efficacy and physiology of immobilisation with thiafentanil-medetomidine-azaperone for African buffalo. The second goal was to evaluate if hypoxemia could be treated with intranasal oxygen supplementation in buffalo immobilised with this protocol.
Forty-one buffaloes were immobilised in South Africa for management purposes with thiafenta-nil, medetomidine and azaperone, based on estimated body weights. Induction and recovery times were recorded. The immobilisation quality, pre-darting stress level and darting placement were all scored subjectively. Physiological data were recorded once the buffaloes had become recumbent, and again approximately 10 min later. Arterial blood samples were collected during the first monitoring occasion in 21 animals. Venous blood was collected for biochemistry. Thirteen of the buffaloes received intranasal oxygen after the first recording and a second arterial blood sample was collected after approximately 10 min in eight buffaloes. Naltrexone was given intravenously as reversal.
Thiafentanil-medetomidine-azaperone at the doses used resulted in a fast induction and the buffaloes reached recumbency smoothly. The depth of immobilisation was reliable for all manage-ment purposes and heart rate and respiratory rate were within acceptable levels. All the buffaloes had hypoxemia and more than half had hyperthermia, which is a risk for both morbidity and mortality. Most of the buffaloes had hypercapnia. The hypoxemia was successfully treated with intranasal oxygen, showing that oxygen supplementation was a useful tool to increase safety for buffalo immobilised with the drugs and doses used.

Förvaltning, forskning och bevarandearbete av afrikansk buffel (Syncerus caffer), såsom transport, sjukdomstester eller dräktighetskontroller, kräver ofta immobilisering. Det finns många läkemedel och kombinationer av läkemedel som kan användas för att uppnå detta, få är dock utvärderade för afrikansk buffel. Denna studie syftade till att utvärdera effektiviteten och fysiologin vid immobilisering av afrikansk buffel med tiafentanil-medetomidin-azaperon. Det andra målet var att utvärdera om hypoxemi kunde behandlas med intranasal syrgasgiva hos bufflar immobiliserade med denna kombination.
Fyrtioen bufflar immobiliserades i Sydafrika för förvaltningsåtgärder med tiafentanil, medeto-midin och azaperon. Induktions- och återhämtningstiden registrerades. Immobiliseringens kvalitet, stress före induktion och pilens placering bedömdes subjektivt. Fysiologiska data registrerades när bufflarna hade nått liggande bröstläge och igen, ca 10 minuter senare. Artärblodprover togs vid det första datainsamlingstillfället från 21 bufflar. Venöst blod togs för biokemiska analyser. Tretton av bufflarna fick intranasal syrgasgiva efter första datainsamlingen och ett andra artärblod-prov togs efter ca 10 min av syrgasgiva från åtta av dessa bufflar. Naltrexon gavs intravenöst för reversering av tiafentanil.
Kombinationen tiafentanil-medetomidin-azaperon med doserna som användes, gav en snabb induktion och bufflarna lade sig lugnt i bröstläge. Immobiliseringsdjupet var stabilt och säkert för alla hanteringsändamål och hjärtfrekvens och andningsfrekvens låg inom acceptabla nivåer. Alla bufflarna hade hypoxemi och mer än hälften var hyperterma, vilket medför risk för både morbiditet och mortalitet. Majoriteten av bufflarna hade hyperkapni. Hypoxemin behandlades framgångsrikt med intranasal syretillförsel, vilket bidrar till ökad säkerhet för bufflarnas vid immobilisering med läkemedlen och doserna som användes.