Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Skogspolicys är ett verktyg som den svenska skogspolitiken ofta använder sig av för att lösa problem och uppnå mål inom skogsbruket. I dessa dokument finner vi ofta mål såsom ökad hållbar virkesproduktion samt problemformuleringar såsom minskningen av den biologiska mångfalden. Trots skogspolicys försök till att påverka aktörer med intresse i skogsbruk och skogsförvaltning, är kalhygge fortfarande den mest använda metoden inom skogsbruket och den biologiska mångfaldens och naturskogens nedåtgång fortfarande ett problem (Naturskyddsföreningen 2021). Skogspolicys försök att balansera en ökad avverkning av skog tillsammans med bevarande av skogens miljövärden är svårt att kombinera (Skogsstyrelsen 2023).

Den biologiska mångfalden behöver öka och bevaras precis som de svenska naturskogarna. För att både bevara skogen och öka den biologiska mångfalden krävs därför en klimatåtgärd som kan bidra till detta samtidigt som jord- och skogsbruk kan arbeta i synergi. En passande klimatåtgärd för detta är därför skogsbete, eftersom denna betesmetod skapar marker med unika egenskaper och miljöer som har förutsättningarna att stärka den svenska biologiska mångfalden och skogen. Ett återinförande av skogsbete i Sverige skulle därmed kunna bidra till en ökad biologisk mångfald samt ett mer hållbart jord- och skogsbruk.

Men för att tillämpa skogsbete krävs det att skogen har en bred variation, att träd växt upp naturligt samt att den till stor del är orörd och innehar en hög ålder. Syftet med denna studie är därmed att analysera och granska två svenska skogspolicys. Genom denna analys kan både skogpolicyernas grundande idéer inom den antropocentriska natursynen avslöjas, men även visa på skogsbetes möjligheter att återigen kunna införas som en klimatåtgärd för den biologiska mångfalden. Denna studie visar dock på att det antropocentriska tankesättet tar allt mer plats inom svenska skogspolicys, något som till stor del hindrar skogsbete som klimatåtgärd för den biologiska mångfalden att åter implementeras.

Forest policies are a tool frequently utilized by Swedish forest policy to address issues and achieve goals within forestry. These documents often contain objectives such as increased sustainable timber production and challenges like the decline in biodiversity. Despite attempts by forest policies to influence forest owners, clear-cutting remains the most common method of forestry, and the decline in biodiversity persists as a problem (Naturskyddsföreningen 2021). The attempts within forest policies of increasing harvested forest alongside sustainability and preservation of forest environmental values are challenging to reconcile (Skogsstyrelsen 2023).

Biodiversity needs to increase and be preserved, just as natural forests. To both preserve the forest and increase biodiversity, a climate action that can contribute to this while allowing agriculture and forestry to work synergistically is needed. A suitable climate action for this purpose is woodland pasture, as this grazing method creates lands with unique characteristics and environments that have the potential to strengthen Swedish biodiversity and forests. Reintroducing woodland pasture in Sweden could therefore contribute to increased biodiversity and a more sustainable agriculture and forestry.

However, applying woodland pasture requires the forest to have a broad variation, with trees growing naturally and being largely untouched and old. The purpose of this study is therefore to analyze two Swedish forest policies through discourse analysis. This analysis can reveal both the founding ideas of forest policies within the anthropocentric view of nature but also demonstrate the potential of woodland pasture to be reintroduced as a climate action for biodiversity. However, this study shows that the anthropocentric way of thinking is increasingly taking place in Swedish forest policy’s, something that largely prevents woodland pasture as a climate action for biodiversity from being implemented again.