Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Insulindysreglering (ID) är ett tillstånd där insulinnivåerna i kroppen ej regleras normalt, vilket orsakas av en defekt i insulinmetabolismen. Hos häst definieras tillståndet av hyperinsulinemi och insulinresistens (IR), som är en viktig del i den metabola sjukdomen ekvint metabolt syndrom (EMS). Då kroppen ej svarar adekvat på insulin på grund av IR måste pankreas kompensera genom att producera mer insulin för att upprätthålla normoglykemi. Detta leder till hyperinsulinemi, framförallt postprandiellt. Hyperinsulinemi har i studier visats kunna orsaka endokrinologisk fång, vilket är ett mycket smärtsamt tillstånd som orsakas av en inflammation i hovarnas lameller. Behandling av hästar med insulindysreglering syftar därför till att sänka insulinnivåerna i blodet, vilket främst görs med rätt diet och motion. Idag finns även humanläkemedel som visat god effekt på hästar med ID.
Inkretiner är lokala hormoner som produceras i tarmarna som svar på oralt intag av glukos. Inkretinerna stimulerar till ökad frisättning av insulin från pankreas och bidrar på så sätt till det postprandiella insulinsvaret. Studier inom humanmedicinen har visat att insulinsvaret är kraftigare efter tillförsel av glukos oralt jämfört med när glukoset administreras intravenöst, vilket har kommit att kallas inkretineffekten. Ytterligare humanstudier har visat att människor som lider av diabetes mellitus typ II har en mindre effekt av inkretiner, alternativt ingen effekt alls. Det har funnits teorier om att inkretineffekten spelar roll hos hästar med ID men detta är lite studerat i praktiken.
I studien användes sex friska hästar som ej diagnosticerats med ID och tre i övrigt friska hästar med diagnosticerad ID. Studien syftade till att utvärdera inkretineffekten hos hästar utan ID och hos hästar med ID genom att mäta insulinsvaret efter ett oralt glukostolerans test (OGTT) och en isoglykemisk intravenös infusion av glukos (IIGI) och se skillnaden däremellan.
Samtliga hästar i studien hade en större insulinfrisättning efter OGTT jämfört med efter den intravenösa infusionen. Detta kan förklaras av inkretineffekten och frisättningen av inkretiner, framförallt glucose-dependent insulinotropic polypeptide (GIP) och glucagon-like peptide-1 (GLP1). Gruppen med ID hästar hade en större inkretineffekt jämfört med den friska gruppen, vilket talar att inkretineffekten kan ha en större betydelse för insulinfrisättningen hos hästar med ID.

Insulindysreglering (ID) är ett tillstånd där insulinnivåerna i kroppen ej regleras normalt, vilket orsakas av en defekt i insulinmetabolismen. Hos häst definieras tillståndet av hyperinsulinemi och insulinresistens (IR), som är en viktig del i den metabola sjukdomen ekvint metabolt syndrom (EMS). Då kroppen ej svarar adekvat på insulin på grund av IR måste pankreas kompensera genom att producera mer insulin för att upprätthålla normoglykemi. Detta leder till hyperinsulinemi, framförallt postprandiellt. Hyperinsulinemi har i studier visats kunna orsaka endokrinologisk fång, vilket är ett mycket smärtsamt tillstånd som orsakas av en inflammation i hovarnas lameller. Behandling av hästar med insulindysreglering syftar därför till att sänka insulinnivåerna i blodet, vilket främst görs med rätt diet och motion. Idag finns även humanläkemedel som visat god effekt på hästar med ID.
Inkretiner är lokala hormoner som produceras i tarmarna som svar på oralt intag av glukos. Inkretinerna stimulerar till ökad frisättning av insulin från pankreas och bidrar på så sätt till det postprandiella insulinsvaret. Studier inom humanmedicinen har visat att insulinsvaret är kraftigare efter tillförsel av glukos oralt jämfört med när glukoset administreras intravenöst, vilket har kommit att kallas inkretineffekten. Ytterligare humanstudier har visat att människor som lider av diabetes mellitus typ II har en mindre effekt av inkretiner, alternativt ingen effekt alls. Det har funnits teorier om att inkretineffekten spelar roll hos hästar med ID men detta är lite studerat i praktiken.
I studien användes sex friska hästar som ej diagnosticerats med ID och tre i övrigt friska hästar med diagnosticerad ID. Studien syftade till att utvärdera inkretineffekten hos hästar utan ID och hos hästar med ID genom att mäta insulinsvaret efter ett oralt glukostolerans test (OGTT) och en isoglykemisk intravenös infusion av glukos (IIGI) och se skillnaden däremellan.
Samtliga hästar i studien hade en större insulinfrisättning efter OGTT jämfört med efter den intravenösa infusionen. Detta kan förklaras av inkretineffekten och frisättningen av inkretiner, framförallt glucose-dependent insulinotropic polypeptide (GIP) och glucagon-like peptide-1 (GLP1). Gruppen med ID hästar hade en större inkretineffekt jämfört med den friska gruppen, vilket talar att inkretineffekten kan ha en större betydelse för insulinfrisättningen hos hästar med ID.