Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Denna uppsats undersöker ansvarsskyldighet inom avbrutna biståndsprojekt. Alla påbörjade biståndsprojekt når inte det mål de haft ambitioner om, de kan då läggas ner eller avbrytas. Men trots att ett utvecklingsprojekt inte längre är relevant hos tidigare finansiärer kan de ha lämnat mer eller mindre bestående negativa konsekvenser hos lokalbefolkningen de ämnat att gynna.

Uppsatsen undersöker den svenska biståndsmyndigheten (Sida) och hur de som finansiär ser på sitt och andra aktörers ansvar inom avbrutna biståndsprojekt. Genom en intervjustudie med biståndshandläggare från myndigheten samt en dokumentanalys kring Sidas regler för uppföljning vid avbrutna biståndsprojekt framkommer det att myndigheten inte har någon uppföljningsplan för projekt efter att avtalet för projektet slutat gälla. Gällande ansvarsskyldighet anser intervjuade handläggare att myndighetens ansvar framför allt är den förberedande fasen och består av att förutse möjliga risker, ett ansvar de tar genom att skriva in dessa risker och riskhantering i projektets avtal. Med hjälp av postkolonial teori undersöks hur sådant frisägande av uppföljningsansvar hos viktiga biståndsaktörer kan komma att reproducera global orättvisa trots att insatsen från början ämnat att gynna människor som lever i fattigdom.

This essay explores accountability in foreign development aid projects, and how lack thereof can have a negative impact on the people it intended to benefit. All development aid projects do not reach the goals they set up to achieve, they can for different reasons be shut down or canceled. But even though a development project is no longer relevant to the driving actors, it can still leave long-lasting negative consequences on the local people in the area in which they intend to benefit.

The study investigates the Swedish aid agency, Sida, and how they as financiers, view their and other stakeholders' accountability within interrupted development aid projects. Through interviews with aid officers and a document analysis of Sida's regulations for discontinued projects, it becomes evident that Sida lacks a follow-up plan once project agreements have ended. Regarding accountability, Sida views its responsibility as preparatory, involving the anticipation of potential risks and incorporating solutions into the project agreements. Using postcolonial theory, the essay analyzes how this lack of ongoing accountability can reproduce global inequalities, despite the projects' intentions to support and benefit people living in poverty.