Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Hästar med ekvint metabolt syndrom (EMS) och insulindysreglering (ID) löper stor risk att drabbas
av fång. Fång drabbar hästens hovar och är förenat med smärta och hög dödlighet. Studier utförda
på hästar med ID har undersökt läkemedelseffekten av behandling med sodium-glucose cotransporter type 2-hämmare (SGLT2-hämmare). Läkemedelsgruppen SGLT2-hämmare används för
behandling av diabetes mellitus typ 2 på människor. I tidigare studier på hästar som behandlats med
SGLT2-hämmare har hästägare upplevt att behandlingen gett upphov till biverkningarna polyuri
(PU) och polydipsi (PD). Inga objektiva vattenmätningar utfördes för att bekräfta biverkningarna.
Syftet med detta kandidatarbete var att undersöka storleken av det frivilliga vattenintaget
hos hästar med EMS, samt undersöka om frivilligt vattenintag hos hästar med EMS förändras vid
behandling med SGLT2-hämmaren kanagliflozin i jämförelse med placebobehandling.
En litteraturöversikt genomfördes samt en klinisk studie, där frivilligt vattenintag hos
hästar med EMS mättes i en serie objektiva vattenmätningar á 24 timmar. Efter första
vattenmätningen randomiserades hästarna till kanagliflozin- respektive placebobehandling. Dessa
hästar behandlades fyra veckor i hemmiljö, följt av en andra vattenmätning. Ytterligare en
vattenmätning utfördes för hästar med EMS som behandlats med kanagliflozin i ett respektive två
år. Referensvärde för den friska hästens genomsnittliga frivilliga vattenintag sattes till 50 mL/kg
kroppsvikt (KV)/dag.
Tolv privatägda hästar med EMS fullföljde studien. Det frivilliga vattenintaget hos hästar
med EMS (n=9) var i medelvärde 59.1±11.1 mL/kg KV/dag och i median 59.0±11.1 mL/kg KV/dag.
Fem hästar behandlades med kanagliflozin och fyra hästar med placebo. Vid första vattenmätningen
hade kanagliflozingruppen ett genomsnittligt frivilligt vattenintag på 62.5±10.1 mL/kg KV/dag och
en median på 62.1±10.1 mL/kg KV/dag. Vid andra vattenmätningen var det genomsnittliga frivilliga
vattenintaget för kanagliflozingruppen 64.3±13.2 mL/kg KV/dag och medianen 68.6±13.2 mL/kg
KV/dag. Vid första vattenmätningen hade placebogruppen ett genomsnittligt frivilligt vattenintag
på 54.8±10.8 mL/kg KV/dag och en median på 55.6±10.8 mL/kg KV/dag. Vid andra
vattenmätningen var det genomsnittliga frivilliga vattenintaget och medianen för placebogruppen
60.0±11.3 mL/kg KV/dag. Det frivilliga vattenintaget för hästarna med EMS som behandlats med
kanagliflozin i ett (n=2) respektive två år (n=1) var i genomsnitt 49.7±7.5 mL/kg KV/dag.
Det frivilliga vattenintaget för hästarna med EMS (n=9) var numeriskt högre än 50 mL/kg
KV/dag. Kanagliflozingruppen (n=5) ökade sitt frivilliga vattenintag numeriskt men en numerisk
ökning i frivilligt vattenintag skedde även för placebogruppen (n=4). På individnivå sågs en stor
spridning i frivilligt vattenintag när samtliga hästar med EMS jämfördes med varandra (n=12).
Påverkande faktorer identifierades: PPID; omgivningstemperatur och temperatur på dricksvatten;
stress; fysiskt arbete; hästens hull och storlek; samt fodersammansättning. Slutsatser var svåra att
dra avseende förändring i frivilligt vattenintag hos hästar med EMS som långtidsbehandlats med
kanagliflozin (n=3), då ingen vattenmätning före kanagliflozinbehandling utförts.
Detta kandidatarbete har påvisat individuella numeriska skillnader i frivilligt vattenintag
hos hästar med EMS, före och vid behandling med kanagliflozin respektive placebo, samt faktorer
som kan påverka hästens frivilliga vattenintag. Det är därför viktigt att mäta hästarnas frivilliga
vattenintag, för att individanpassa omvårdnaden och upptäcka avvikelser i tid.

Horses with equine metabolic syndrome (EMS) and insulin dysregulation (ID) are at high risk for
developing laminitis. Laminitis affects horses’ hooves, causes pain and often leads to euthanasia.
Studies performed on horses with ID have evaluated sodium-glucose co-transporter type 2-
inhibitors (SGLT2-inhibitors) as a medical treatment option. SGLT2-inhibitors are a group of
pharmaceuticals used in human medicine for treatment of diabetes mellitus type 2. In previous
studies performed on horses treated with SGLT2-inhibitors, horse owners have reported polyuria
(PU) and polydipsia (PD) as side effects. However, no objective water trials were performed to
confirm these findings.
The purpose of this bachelor’s thesis was to measure free water intake in a group of horses
with EMS. It sought to evaluate whether free water intake changed after horses with EMS were
treated with the SGLT2-inhibitor canagliflozin, in comparison with placebo treatment.
Alongside a literature review, a series of clinical water trials over 24 hours were performed,
to objectively measure the free water intake in horses with EMS. After the first water trial, horses
were randomized for treatment with either canagliflozin or placebo. These horses were treated at
home for four weeks, after which a second water trial was performed. A water trial was also
performed on horses who’d been treated with canagliflozin for either one or two years. For reference,
a mean free water intake of 50mL/kg body weight (BW)/day for healthy horses was set.
Twelve horses with EMS were included in the study. The mean free water intake in horses
with EMS (n=9) was 59.1±11.1mL/kg BW/day and the median 59.0 ±11.1mL/kg BW/day. Five
horses were treated with canagliflozin and four horses with placebo. At the first water trial, the mean
free water intake for the canagliflozin group was 62.5±10.1mL/kg BW/day and the median
62.1±10.1mL/kg BW/day. At the second water trial, the mean free water intake for the canagliflozin
group was 64.3±13.2mL/kg BW/day and the mean 68.6±13.2mL/kg BW/day. At the first water trial
for the placebo group, the mean free water intake was 54.8±10.8mL/kg BW/day and the median
55.6±10.8mL/kg BW/day. At the second water trial for the placebo group, the mean and median of
free water intake was 60.0±11.3mL/kg BW/day. The mean free water intake for horses with EMS
treated for one (n=2) and two (n=1) years was 49.7±7.5mL/kg BW/day.
The free water intake for horses with EMS (n=9) was numerically higher in comparison
with 50mL/kg BW/day. The group of horses treated with canagliflozin (n=5) numerically increased
its free water intake. However, so did the horses treated with placebo (n=4). A large individual
variation in free water intake was seen when all horses with EMS were compared with each other
(n=12). Factors affecting horses free water intake were identified: PPID; ambient temperature and
temperature of drinking water; stress; physical work; horses’ body condition and size; and
composition of fodder. Conclusions were difficult to draw regarding changes in the free water intake
of horses with EMS treated long-term with canagliflozin (n=3), as no initial water trial was
conducted before treatment with canagliflozin began.
This thesis has established individual differences in free water intake in horses with EMS,
before and during treatment with canagliflozin and placebo respectively. Many factors may also
affect the free water intake. Therefore, it is important to measure horses’ free water intake in order
to provide individual care and detect deviant changes in time.