Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Även om regelbundna veterinärbesök är nödvändiga för djurens hälsa och
välbefinnande, utvecklar de flesta djur ofta någon form av negativ association till klinikmiljön. Det
kan göra hela besöket väldigt stressande för såväl patienter som deras ägare. Omgivningens
oförutsägbarhet, konstiga ljud, lukter och främmande personer är alla möjliga källor till stress. I
vissa fall kan djur provoceras till att agera aggressivt när den utlösande faktorn överskrider deras
tröskelvärde, vilket kan resultera i skador hos alla i närheten, inklusive djuret självt. Att kunna känna
igen de subtila tecknen som indikerar ett djurs emotionella tillstånd kan hjälpa oss att identifiera och
vidta lämpliga åtgärder för att tona ner deras upphetsning och förhindra att situationen förvärras.
Med tanke på att djur som uppvisar aggressivt beteende förekommer relativt ofta på klinik är det av
intresse att undersöka djurhälsovårdspersonalens attityd samt kunskap när det kommer till
hanteringen av sådana patienter.
I denna studie använde vi oss av en webbenkät som skickades ut till 85
smådjurskliniker i Sverige under en månad, för att undersöka hur djurhälsovårdspersonalen upplever
och reagerar på möten med djur som påvisar aggressivt beteenden på klinik. Vi sökte också igenom
litteraturen efter riktlinjer gällande lämpliga hanteringsmetoder som används vid hanteringen av
aggressiva djur på klinik. En majoritet av de tillfrågade var säkra på sin förmåga att upptäcka tecken
på aggression hos både hund (93,5 %) och katt (91,3 %), men bara hälften kände sig trygga i att
hantera dessa djur (54,6 % för hund och 55 % för katt). Även om 84,4 % av deltagarna var nöjda
med sin befintliga kunskap om hantering av aggressiva patienter, tog många upp behovet av
kontinuerlig uppdatering av färdigheter och kunskaper under hela sitt yrkesliv. Vi fann också en
skillnad mellan hur deltagarna upplevde assistans från djurägare, där hjälp från hundägare var mer
uppskattad (39 %) än från kattägare (25,1 %).
Att veta hur man bemöter och hanterar aggressiva djur på klinik innefattar flera
steg. Bland annat ägarutbildning före besöket, att skapa positiva associationer till klinikmiljön,
kunna identifiera subtila tecken på stress eller rädsla samt använda lämpliga hanteringsmetoder. Det
är också av yttersta vikt att ta hänsyn till djurägarnas åsikter eftersom de spelar en enorm roll i hela
processen, från beslutet att besöka en veterinärklinik till deras compliance i eftervård hemma.
Framtida studier skulle fokusera på en separat undersökning riktad mot djurägare för att ta reda på
hur de upplever klinikbesök för att få en helhetsbild och för att kunna främja djurens långsiktiga
välbefinnande.

Even though regular visits to the veterinary clinic are essential for the health and
welfare of animals, most animals often develop some form of negative association with the clinical
environment, making it a common source of stress for patients as well as their owners. The
unpredictability of the environment as well as foreign noises, scents and strangers are all possible
triggering factors. In certain cases, animals may be provoked into reacting aggressively when the
eliciting trigger exceeds their thresholds, resulting in injury to anyone in the near proximity,
including the animal itself. Being able to recognize the subtle signs indicative of an animal’s
emotional state will go far in taking the necessary measures to reduce its state of arousal and prevent
the situation from escalating. Given that animals displaying aggressive behaviour is a frequent
occurrence in the clinical environment, assessing how prepared veterinarian staff members are when
it comes to dealing with such situations is of interest.
Here, we examined how veterinary healthcare professionals perceive and respond
to encounters with aggressive patients in the clinic by means of an online survey distributed to 85
clinics in Sweden over the period of one month. We also scoured existing literature for guidelines
related to the appropriate handling methods used in the management of aggressive patients in the
clinic. A majority of respondents were highly assured in their ability to detect signs of aggression in
both dogs (93.5 %) and cats (91.3 %), but only approximately half felt confident in handling these
animals (54.6 % in dogs versus 55 % in cats). Although 84.4 % of respondents were contented with
their existing knowledge on handling aggressive patients, the fact that many felt the need for
continual upgrading of skills and knowledge throughout their career is promising. We also found a
discrepancy between how respondents viewed assistance from owners, whereby help from dog
owners were more appreciated (39 % for dog owners versus 25.1 % for cat owners).
Knowing how to handle aggressive patients at the clinic involves several steps,
including pre-visit training on the owners’ part, positive associations with the clinical environment,
identification of subtle signs of stress or fear as well as the use of appropriate management tools.
Not forgetting the huge role owners play in this entire process, from the decision to bring their pets
to the clinic to their compliance upon leaving the clinic, it is of utmost importance to also take
owners’ perspective into consideration. Future studies should focus on a separate survey targeting
pet owners to examine how they view clinical visits to gain a more balanced perspective, with the
ultimate aim of enhancing the welfare of our patients.